föregående, nämligen deraf, att de olika formationerna äro skilda från hvarandra af långa tidrymder. Denna sats har blifvit med eftertryck framhållen af många geologer och palæontologer, hvilka liksom E. Forbes alldeles icke trodde på arternas förvandling. Om vi betrakta formationerna såsom de äro ordnade i tabeller i vetenskapliga arbeten eller följa dem i naturen, så kunna vi svårligen tro annat än att de följa omedelbart på hvarandra. Men vi veta till exempel af Sir R. Murchisons stora arbete öfver Ryssland, hvilka stora luckor finnas emellan de olika efter hvarandra följande formationerna i detta land; så äfven i Nordamerika och i många andra delar af jorden. Den skickligaste geolog skulle, om hans uppmärksamhet varit inskränkt uteslutande till dessa stora områden, aldrig hafva anat, att under de perioder, hvilka i hans land voro tomma och kala, stora massor af sediment med nya och egendomliga lifsformer hopats på andra ställen. Och om i hvarje särskildt område svårligen en föreställning kan bildas om den tidrymd som förflutit emellan aflagringarna, så kunna vi antaga att detta ingenstädes kan ske. De talrika och stora förändringarna i den mineralogiska sammansättningen af följande formationer, som i allmänhet innefatta stora förändringar i det omgifvande landets geografi, hvarifrån sedimentet kommit, öfverensstämma med den åsigten, att vidsträckta tidrymder hafva förflutit emellan hvarje formation.
Men vi kunna såsom jag tror se hvarföre de geologiska formationerna i hvarje region äro nästan oföränderligen intermittenta, det vill säga icke hafva följt hvarandra utan afbrott. Knappast något öfverraskade mig mera, då jag undersökte många hundra mil af de sydamerikanska kusterna, hvilka inom en ny period hafva höjts flera hundra fot, än frånvaron af alla nya aflagringar af tillräcklig utsträckning att gälla för äfven en kort geologisk period. Längs hela vestkusten, som bebos af en egendomlig hafsfauna, äro tertiära lager så ofullständigt utvecklade att sannolikt intet minnesmärke af flera successiva och egendomliga hafsfaunor skola bevaras till en aflägsen tid. En liten reflexion skall förklara, hvarföre längs de stigande kusterna af vestra Sydamerika inga vidsträcktare formationer med nya eller tertiära qvarlefvor kunna finnas, ehuru sedimentaflagringen fortgått i stor skala i långa tider, såsom man kan se af den enorma förstöringen af kustklipporna och från de dyiga strömmar som flyta ned till hafvet. Förklaringen ligger otvifvelaktigt deruti, att de littorala och sublittorala aflagringarna oupphörligen sopas bort, så snart de genom
