landets långsamma höjning kommit inom området för hafsvågornas förstörande verkningar.
Vi kunna antaga, att sedimentet måste samlas i ytterligt tjocka, solida eller vidsträckta massor för att kunna motstå vågornas oupphörliga verkningar vid första höjningen och under successiva nivåförändringar jemte de följande verkningarna af atmosferen. Sådana tjocka och vidsträckta sedimentsamlingar kunna bildas på två sätt, såsom vid stort djup, i hvilket fall botten icke är bebodd af så många och vexlande former som i de mera grunda hafven; och då denna massa höjes, skall den gifva blott en ofullständig föreställning om de organismer, som lefde på jorden vid tiden för dess bildning; eller också kunna sediment aflagras till en viss tjocklek och utsträckning på en grund botten, om den är inbegripen i långsam sänkning. I senare fallet så länge sänkningen går i samma proportion som sedimentaflagringen, förblifver sjön grund och gynsam för många vexlande former och på detta sätt bildas en rik fossilförande formation tjock nog att vid höjning motstå hvarje grad af förstöring.
Jag är öfvertygad, att nästan alla våra gamla formationer, som alltigenom större delen af sin tjocklek äro rika på fossilier, hafva på detta sätt bildats vid fortgående sänkning. Sedan jag 1845 offentliggjorde mina åsigter i detta ämne har jag följt med geologiens framsteg och blifvit öfverraskad af att finna, huru den ena författaren efter den andra vid behandling af den eller den formationen kommit till den slutsatsen, att den blifvit bildad under sänkning. Jag kan tillägga, att de gamla tertiära formationerna på vestra kusten af Sydamerika, som blifvit tjocka nog att emotstå en sådan förstöring som hittills, men som knappt äro i stånd att räcka till aflägsnare geologiska perioder, blifvit afsatta under bottens sänkning och på detta sätt nått en ansenlig tjocklek.
Alla geologiska fakta förtälja oss tydligt, att hvarje yta har undergått talrika långsamma nivåförändringar och dessa hafva antagligen varit af stor utsträckning. Fossilrika formationer, tillräckligt tjocka och vidsträckta att motstå förstörelsen hafva följaktligen kunnat bildas öfver vidsträckta rymder under sänkningsperioder men blott på sådana ställen, der aflagringen var tillräcklig att hålla sjön grund och inbädda och skydda qvarlefvor innan de hunnit förstöras. Å andra sidan, så länge sjöbotten förblef stillastående kunde icke tjocka lager hafva samlats i de grunda delarna, som äro de för lifvet mest gynsamma. Ännu mindre kunde detta hafva händt under omvexlande höjnings- och sänkningsperioder, eller för att tala noggrannare, de lager, som under
