och den omätliga tidrymden, hvilket allt innefattas i samma isperiod. Det kan dock betviflas att i någon verldsdel sedimentära aflagringar med fossila qvarlefvor på samma område afsatt sig under hela denna period. Det är till exempel icke sannolikt att sediment afsattes under hela isperioden nära Missisippis mynning inom gränsen för det djup på hvilket hafsdjur bäst frodas, ty vi känna att stora geografiska förändringar inträffade vid denna tid i andra delar af Nordamerika. Om sådana lager som afsattes i grundt vatten nära Missisippis mynning under någon del af istiden höjas, skola organiska qvarlefvor sannolikt först uppträda och försvinna på olika höjd, på grund af arternas flyttningar och geografiska förändringar. Och en geolog som i en aflägsen framtid undersöker dessa lager skulle frestas att antaga, att de inbäddade fossiliernas lefnad öfverhufvudtaget hade varit af kortare varaktighet än istidens längd, då den i stället är vida längre, nämligen från tiden före isperioden ända till närvarande dag.
För att en fullkomlig gradering emellan två former i den öfre och lägre delen af samma formation skulle kunna finnas, borde aflagringen hafva oupphörligen fortgått under en mycket lång period, så att tillräcklig tid funnes för den långsamma modifikationsprocessen; derföre måste aflagringen vara mycket tjock och de i förändring inbegripna arterna måste lefva på samma område hela denna tid. Men vi hafva sett, att en mäktig formation, fossilförande genom hela sin tjocklek, kan bildas blott under en sänkningsperiod, och på det att djupet under hela tiden måtte vara i det närmaste oförändradt, hvilket är nödvändigt om samma hafsarter skola lefva på samma ställe, måste aflagringen hålla jemna steg med sänkningen. Men samma sänkningsrörelse bör försätta under vatten den yta hvarifrån sedimentet härstammar och på detta sätt förminska tillgången under det sänkningen fortgår. I sjelfva verket är denna nästan noggranna jemvigt emellan tillgången på sediment och sänkningen sannolikt något som sällan inträffar, ty mer än en palæontolog har iakttagit, att mycket tjocka aflagringar vanligen äro fattiga på organiska qvarlefvor med undantag af deras öfre eller nedre gränser.
Det vill synas som hvarje särskild formation likasom hela stapeln af formationer på ett visst område i allmänhet bildats med afbrott. Om vi se en formation sammansatt af lager af olika mineralogisk sammansättning, hvilket ofta är fallet, kunna vi med skäl misstänka, att aflagringsprocessen varit mycket afbruten, då en förändring i hafsströmmarna och tillförsel af sediment af olika beskaffenhet i allmänhet berott på geografiska förändringar,
