som fordra mycken tid. Ej heller skall den noggrannaste undersökning af en formation gifva någon föreställning om den tid som behöfts för dess afsättning. Många exempel kunde gifvas på lager, som äro blott några få fot i tjocklek, hvilka motsvara formationer som på andra ställen hafva tusentals fots mäktighet och som derföre måste behöft en ofantlig period för sin bildning; dock skulle ingen som icke kände detta förhållande ana hvilken ofantlig tid förflutit under det så tunna lagrets bildning. Många exempel kunde gifvas på att de lägre lagren i en formation blifvit höjda, blottade, åter sänkta och så betäckta med de öfre lagren af samma formation, fakta som visa hvilka vidsträckta, så lätt förbisedda mellantider som inträffat under formationens bildning. I andra fall hafva vi i de stora fossila träd, som ännu stå upprätt såsom de växte, de klaraste bevis på många långa mellantider och höjdförändringar under aflagringsprocessen, hvilka ingen någonsin skulle anat, såvida icke träden lyckats bibehålla sig. Så funno Sir C. Lyell och doktor Dawson i ett 1,400 fot mäktigt kolförande lager i Nya Skotland gamla med trädrötter genomdragna lager det ena öfver det andra på icke mindre än 68 olika höjder. Om samma arter påträffas i botten, på midten och på ytan af en formation, är det sannolikt att de icke lefvat på samma fläck under aflagringsperioden, utan hafva försvunnit och åter uppträdt kanhända många gånger under samma period. Om derföre sådana arter under någon geologisk period skulle undergå någon ansenlig grad af modifikation, skulle ett tvärsnitt icke innefatta alla de fina övergångsstadier, som enligt vår teori måste hafva funnits emellan dem, utan plötsliga ehuru kanhända små formförändringar.
Det är af största vigt att komma ihåg, att naturforskare icke hafva någon gyldene regel att åtskilja arter och varieteter; de medgifva en liten grad af föränderlighet hos arterna, men så snart de påträffa en större grad af skilnad emellan två former, upptaga de båda såsom arter, så vida de icke äro i stånd att sammanbinda dem genom fina öfvergångsstadier. Och på grund af nyss angifna skäl kunna vi sällan hoppas att åstadkomma detta i någon geologisk formation. Låt oss antaga B och C vara tvänne arter och att en tredje A finnes i ett äldre underliggande lager; om då A i karakter stode midt emellan B och C, skulle den helt enkelt upptagas såsom en tredje skild art, så vida den icke på samma gång vore nära förenad med endera af dem eller med begge formerna genom öfvergångsvarieteter. Vi få icke heller förglömma, att A kan vara den gemensamma stamfadern till både B och C utan att nödvändigt behöfva stå midt emellan dem i alla
