och några palæontologer tro, att vissa af de ännu äldre fiskarna, hvilkas slägtskapsförhållanden äro ofullständigt kända, äro verkliga benfiskar. Om vi antaga, att hela denna grupp uppträdde, såsom Agassiz påstår, vid början af kritaformationen, vore detta förhållande visserligen högst märkvärdigt; men jag kan ej finna, att det vore ett oöfvervinneligt inkast emot dessa åsigter, med mindre det kunde bevisas, att arterna af denna grupp likaledes uppträdde hastigt och samtidigt öfver hela jorden på samma period. Det är nästan öfverflödigt att anmärka, att knappt en enda fossil fisk är känd från trakten söder om eqvatorn, och om vi genomgå Pictets palæontologi, skola vi finna, att blott få arter äro kända från flera formationer i Europa. Några få fiskfamiljer bebo nu ett inskränkt område; benfiskarna kunna hafva haft lika inskränkt utbredningsområde och hafva spridt sig vida omkring, sedan de i ett mindre haf vunnit sin utveckling. Vi hafva icke rätt till det antagandet, att hafven alltid hafva varit så öppna från norr till söder som nu. Just i nvärvarande tid, om den malayiska arkipelagen förvandlades till land, skulle de tropiska delarna af indiska oceanen bilda en vidsträckt och fullständigt omsluten bassin, i hvilken mången stor grupp af hafsdjur kunde förökas, och der skulle de vara instängda till dess några af arterna blefve lämpade för ett kallare klimat och kunde passera de södra uddarna af Afrika och Australien och på detta sätt uppnå andra aflägsna sjöar.
Af dessa betraktelser, af vår bristfälliga kännedom om andra länders geologi utom Europas och Förenta Staternas och af den omstörtning i våra palæontologiska åsigter som de senare tio årens upptäckter hafva verkat synes det mig lika djerft att uppsätta dogmer öfver de organiska varelsernas uppträdande på jorden, som för en naturhistoriker att efter fem minuters landstigning på en kal trakt i Australien afhandla antalet och utbredningen af landets naturalster.
arter i de lägsta kända fossilförande lagren.
Det finnes ännu en med den förra sammanhängande svårighet
som är ännu mera allvarsam. Jag menar det sätt, hvarpå många
arter i flera af de stora hufvudafdelningarna i djurriket plötsligt
uppträda i de lägsta fossilförande lagren. De flesta af de
argument, som öfvertygat mig att alla nu lefvande arter af samma
grupp härstamma från en gemensam stamfader, låta nästan med
