lefvande fåglars tår, betvifla dock några författare, att de djur, som lemnat dessa intryck voro verkliga fåglar. Ända till helt nyligen hafva dessa författare kunnat påstå och några hafva gjort det, att hela fågelklassen plötsligen uppträdde under eocenperioden, men vi känna nu på professor Owens auktoritet, att en fågel helt säkert lefde under den öfre grönsandens afsättning; och ännu senare hafva vi lärt känna en sällsam fogel, Archeopteryx, med en lång ödlelik svans med ett par fjädrar vid hvarje led, och vingarna försedda med två fina klor; denna fågel har blifvit upptäckt i Solenhofens oolitiska skiffer. Svårligen kan någon ny upptäckt kraftigare än denna visa huru litet vi hittills känna af jordens fordna inbyggare.
Jag kan anföra ett annat exempel, som mycket förvånat mig, då det försiggått under mina egna ögon, och hvilket jag redan behandlat i en uppsats öfver fossila cirripeder. Det stora antalet lefvande och utdöda tertiära arter, den utomordentliga rikedomen på individer af många arter öfver hela jorden från de arktiska regionerna till eqvatorn, som bebo olika djup ända till 50 famnar från flodens högsta höjd, det fullständiga bibehållandet af exemplar i de äldsta tertiära lager, lättheten att igenkänna äfven stycken af en valvel, alla dessa omständigheter ledde mig till den slutsatsen, att om sessila cirripeder funnits under den sekundära perioden, de helt säkert skulle bibehållits och upptäckts, och då icke en enda art blifvit upptäckt i lager af denna period, antog jag att denna stora grupp plötsligen uppträdt vid början af de tertiära formationerna. Detta var en stor förlägenhet för mig, då det såsom jag trodde var ett exempel till på stora artgruppers plötsliga uppträdande. Men mitt arbete hade knappt blifvit utgifvet förrän en utmärkt palæontolog, Bosquet, sände mig en ritning af ett fullständigt exemplar af en omisskännelig sessil cirriped, som han sjelf funnit i kritan i Belgien. Och för att göra fallet så slående som möjligt var den sessila cirripeden en Chthalamus, ett mycket allmänt, stort och vidt utbredt slägte, af hvilket icke ett enda exemplar funnits hittills ens i tertiära lager. Deraf veta vi bestämdt, att sessila cirripeder existerade under den sekundära perioden, och dessa cirripeder kunna hafva varit stamfäder till våra många tertiära och lefvande arter.
Det af palæontologerna oftast åberopade exempel på en hel artgrupps plötsliga uppträdande är de s. k. benfiskarna (Teleostei), som förekomma långt ned i kritaperioden. Denna grupp innefattar det stora flertalet nu existerande arter. Professor Pictet har nyligen förflyttat deras förekomst ännu ett steg längre tillbaka,
