period öfverensstämma icke i dessa serier. Den i karakter yttersta arten är icke den äldsta eller yngsta; ej heller äro de som äro mellanformer i karakter intermediära i tid. Men om vi för ett ögonblick antaga i detta och andra fall, att vår kännedom om artens första uppträdande och försvinnande vore fullkomlig, hafva vi intet skäl att antaga, att former som sedermera alstrades nödvändigt räckte motsvarande lång tid: en mycket gammal form kunde tillfälligtvis räcka mycket längre än en form som sedermera uppkom, särskildt af landets alster som bebo skilda distrikt. Må vi jemföra små ting med stora: om de förnämsta lefvande och utdöda raser af tamdufvan anordnades i en serie så väl ske kan efter slägtskap skulle denna anordning icke öfverensstämma med en serie uppstäld efter tiden för deras bildning och ännu mindre med en serie efter tiden för deras undergång; ty stamfadern, klippdufvan, lefver ännu, och många varieteter emellan klippdufvan och brefdufvan hafva dött ut; och brefdufvor som visa en ytterlighet i den vigtiga karakteren, en lång näbb, hafva uppkommit förr än de kortnäbbade tumletterna, hvilka i detta hänseende stå vid motsatta ändan af serien.
I nära sammanhang med denna sats, att de organiska qvarlefvorna från en intermediär formation äro till en viss grad mellanformer i karakter, står det faktum som alla palæontologer framhålla, att fossilier från två efter hvarandra följande formationer äro vida närmare beslägtade än fossilier från två aflägsna perioder. Pictet anför ett väl kändt exempel, den allmänna likheten af de organiska qvarlefvorna från flera stadier af kritaformationen, ehuru arterna äro skilda i hvarje lager. Detta faktum allena tyckes genom sin allmännelighet hafva rubbat professor Pictet i sin tro på arternas oföränderlighet. Han som är så förtrogen med de lefvande arternas fördelning öfver jordytan vill icke försöka förklara den stora likheten emellan skilda arter i nära på hvarandra följande formationer dermed att de fysiska förhållandena på de gamla områdena förblifvit oförändrade. Vi få komma ihåg, att de lefvande formerna, åtminstone de som bebo hafvet, hafva förändrats nästan samtidigt öfver hela jordytan och följaktligen under de mest skilda klimat och förhållanden. Vi böra observera de talrika vexlingarna i klimat under den pleistocena perioden, som innefattar hela istiden, och anmärka huru litet artformerna som bebo hafvet hafva deraf rönt något inflytande.
Enligt teorien om härstamning visas lätt fulla betydelsen deraf att de fossila qvarlefvorna från tätt efter hvarandra följande
