former af olika typer synes hopplöst, hvem kan afgöra om en bläckfisk är högre än ett bi — denna insekt som von Baer ansåg vara ”i sjelfva verket högre organiserad än en fisk, ehuru efter en annan typ?” I den invecklade kampen för tillvaron är det troligt att krustaceerna, som icke stå mycket högt i sin egen klass, kunna besegra cephalopoder, de högsta bland blötdjuren, och sådana krustaceer skulle stå mycket högt ibland de ryggradslösa djuren, om de bedömdes efter det mest afgörande af alla kriterier, kampen för tillvaron. Afsedt från dessa svårigheter att afgöra hvilka former äro de mest framskridna i organisation böra vi icke blott jemföra de högsta lemmarna af en klass på två perioder — ehuru detta otvifvelaktigt är ett och kanhända det vigtigaste element vid afvägningen — utan vi böra jemföra alla medlemmarna, höga och låga vid de två perioderna. Vid en uråldrig tidpunkt svärmade de högsta mollusker, cephalopoder och brachiopoder omkring i riklig mängd, i närvarande tid äro båda ordningarna i hög grad reducerade, under det andra ordningar, intermediära i organisation hafva rikligen tilltagit; följaktligen antaga några vetenskapsmän att blötdjuren voro högre utvecklade förr än nu; men ett starkare skäl kan framhållas på motsatta sidan, nämligen den ofantliga inskränkningen i antalet af de lägsta blötdjur, och det faktum att de nu lefvande cephalopoderna ehuru få i antal äro högre organiserade än deras fordna representanter. Vi böra också jemföra det relativa antalet af högre och lägre klasser på jorden under två perioder: om till exempel för det närvarande femtio tusen slag af vertebrerade djur finnas, och om vi kände, att i någon förfluten period blott tiotusen slag lefvat, böra vi anse denna förökning i antal inom den högsta klassen, hvilket innefattar ett undanträngande af lägre former såsom ett afgjordt framåtskridande i organisationen. Vi se således huru hopplöst svårt det är att jemföra med fullkomlig ärlighet under så ytterligt invecklade förhållanden graden af organisation hos de ofullständigt kända faunor i de successiva perioderna.
Vi skola ännu klarare inse denna svårighet om vi betrakta vissa nu lefvande faunor och floror. Med stöd af den utomordentliga hastighet, med hvilken europeiska produkter nyligen spridt sig öfver Nya Zeeland och inkräktat på områden som förut innehades af andra alster, måste vi tro, att, om alla djur och växter i Storbritannien lemnades fria på Nya Zeeland, under tidernas lopp en mängd britiska former skulle blifva fullkomligt naturaliserade der och uttränga många af infödingarna. Å andra sidan, då knappt en enda inbyggare från södra hemisferen blifvit vild i
