Sida:Om arternas uppkomst.djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
293
de organ. varelsernas uppträd. i succes. geol. perioder.

någon del af Europa, kunna vi betvifla, att om alla Nya Zeelands alster försattes i fritt tillstånd i England något ansenligt antal skulle vara i stånd att inkräkta på de områden som nu innehafvas af våra inhemska växter och djur. Från denna synpunkt stå Storbritanniens alster mycket högre i skalan än Nya Zeelands. Dock skulle icke den skickligaste naturhistoriker efter en undersökning af arterna i de två länderna hafva förutsett detta resultat.

Agassiz och några andra auktoriteter framhålla, att fordna djur till en viss grad likna embryonerna af de nyare djuren af samma klasser, och att den geologiska successionen af utdöda former är nästan parallel med de nu lefvande formernas embryologiska utveckling. Denna åsigt öfverensstämmer märkvärdigt väl med min teori. I ett följande kapitel skall jag försöka visa att den fullväxte skiljer sig från sitt embryo på grund af variationer som inträffa på en icke tidig period och gå i arf i motsvarande ålder. Denna process, som lemnar embryot nästan oförändradt, gifver den fullväxta under loppet af successiva generationer allt större och större afvikelser. Embryot kommer således att lemnas qvar såsom ett slags ritning, skyddad af naturen, af djurets fordna och mindre modifierade tillstånd. Denna åsigt kan vara sann och kan dock aldrig fullt bevisas. Om vi till exempel se att de äldsta kända däggdjur, reptilier och fiskar strängt tillhöra sina särskilda klasser, ehuru några af dessa gamla former äro i ringa grad mindre skilda från hvarandra än de typiska medlemmarna af samma grupper i närvarande tid, skulle det vara fåfängt att söka efter djur som hafva vertebraternas gemensamma embryologiska karakter, förr än fossilrika lager upptäckas långt under det lägsta siluriska lagret — en upptäckt som har föga sannolikhet för sig.


Om successionen af samma typer inom samma område
under den senare tertiärperioden.


För många år sedan visade Clift, att de fossila däggdjuren från australiska grottorna voro nära beslägtade med denna kontinents lefvande pungdjur. I Sydamerika är ett likartadt förhållande tydligt äfven för ett ovant öga i de gigantiska sköldar som funnits i flera delar af La Plata; och prof. Owen har på det mest slående sätt visat att de flesta af de fossila däggdjuren som der äro begrafda äro beslägtade med de sydamerikanska typerna. Detta slägtskapsförhållande blir ännu mera klart af den underbara samling af ben som Lund och Clausen funno i Brasiliens grottor.