blifva för långt att afhandla alla undantagsfall af arter som bebo aflägsna och skilda punkter, ej heller vill jag ett ögonblick påstå, att någon förklaring kan lemnas på många fall. Men efter några inledande anmärkningar vill jag behandla några få de mest slående klasser af fakta, nämligen tillvaron af samma arter på spetsarna af aflägsna bergskedjor och på aflägsna punkter i de arktiska och antarktiska regionerna, och för det andra (i följande kapitel) den vidsträckta utbredningen af sötvattensprodukter, och för det tredje närvaron af samma landarter på öar och fastland skilda af hundratals mil öppen sjö. Om tillvaron af samma arter på aflägsna och isolerade punkter af jordytan i många fall kan förklaras enligt åsigten att hvarje art har flyttat från sin ursprungliga födelseort, då synes mig den åsigten, att en enkel födelseort är lag, vara den ojemförligt säkraste, i betraktande af vår okunnighet om fordna klimatiska och geografiska förändringar och de olika tillfälliga transportmedlen.
När vi behandla detta ämne, skola vi vara i tillfälle att samtidigt betrakta en för oss lika vigtig punkt, nämligen om arterna af ett slägte, hvilka enligt vår teori alla måste härstamma från en gemensam stamfader, kunna hafva flyttat från ett område och under flyttningen undergått modifikationer. Då de flesta af arterna som bebo en trakt äro olika arterna i en annan trakt, men nära beslägtade eller tillhörande samma slägte, om i alla sådana fall det kan visas, att flyttning sannolikt vid någon period försiggått från det ena området till det andra, skulle vår åsigt få ett starkt stöd; ty förklaringen är tydlig enligt teorien om härstamning med modifikation. En vulkanisk ö till exempel lyftad och bildad på ett afstånd af några få hundra mil från ett fastland, skulle sannolikt erhålla derifrån under tidernas lopp några få kolonister, och deras efterkommande, ehuru modifierade, skulle alltid genom arf vara beslägtade med inbyggarna på kontinenten. Fall af denna beskaffenhet äro vanliga och äro såsom vi hädanefter skola se oförklarliga enligt teorien om oberoende skapelser. Denna åsigt om relationen emellan arterna i flera trakter skiljer sig icke mycket från den af Wallace uttalade, hvilken kommit till den åsigten, att ”hvarje art vid sin uppkomst sammanfallit både i tid och rum med en förut lefvande beslägtad art,” och jag vet nu, att han tillskrifver detta ”sammanfallande” härstamning med modifikation.
Diskussionen om ”enkla och multipla skapelsecentra” leder icke direkt till en annan beslägtad fråga, — nämligen om alla
