på Europas bergskedjor med hvarandra, så existera, ehuru många arter äro identiskt desamma, några såsom varieteter, andra såsom tvifvelaktiga arter eller underarter, andra såsom bestämdt skilda, men nära beslägtade arter, representerande hvarandra på de olika bergskedjorna.
I föregående framställning har jag antagit att vid början af vår tänkta isperiod de arktiska produktionerna voro så likformiga omkring polen som de nu äro. Men det är nödvändigt att inbegripa äfven många subarktiska och några få tempererade former, ty några af dessa äro desamma på de lägre bergsluttningarna och på slätterna af Nordamerika och Europa, och man kan fråga, huru jag förklarar denna grad af likformighet i de subarktiska och tempererade alstren af gamla och nya verlden vid början af den verkliga istiden. I närvarande tid skiljas de subarktiska och norra tempererade alstren af gamla och nya verlden genom hela Atlantiska oceanen och norra delen af Stilla hafvet. Under istiden då invånarna i gamla och nya verlden bodde längre söderut än de nu göra måste de hafva varit ännu mer skilda från hvarandra genom vida hafsytor, så att man mycket väl kan fråga huru samma art kunnat komma in i de båda kontinenterna som då voro så långt skilda åt. Förklaringen ligger, som jag tror, i klimatets beskaffenhet före begynnelsen af isperioden. Vid denna period, den yngre pliocena, voro flertalet af jordens invånare specifikt desamma som nu och vi hafva goda skäl att tro, att klimatet var varmare än nu. Deraf kunna vi antaga att de organismer som nu lefva under 60° latitud under den pliocena perioden lefde ännu längre norrut under polcirkeln på 66°—67° latitud, och att de nuvarande arktiska produktionerna då lefde i länderna ännu närmare polen. Om vi nu betrakta jordgloben, se vi att under polcirkeln landet är nästan sammanhängande från vestra Europa genom Sibirien till östra Amerika. Och detta sammanhängande polarland, med deraf följande fri flyttning under ett gynsammare klimat, bör förklara den antagna likformigheten i de subarktiska och tempererade alstren i gamla och nya verlden på en tidpunkt som föregick istiden.
Då jag af ofvan anförda skäl antager, att våra kontinenter länge förblifvit i nästan samma relativa läge, ehuru underkastade stora, partiella höjdförändringar, är jag mycket benägen att utsträcka ofvan anförda åsigt och antaga att under någon tidigare och varmare period, den äldre pliocena, ett stort antal af samma växter och djur bebodde det nästan sammanhängande polarlandet; och att dessa växter och djur både i gamla och nya verlden började
