uteslutande sydliga slägten, på sådana aflägsna punkter af södra hemisferen är ett mera anmärkningsvärdt förhållande. Några af dessa arter äro så väl skilda att vi icke kunna antaga att sedan sista isperiodens början tiden har varit tillräcklig för deras flyttning och följande modifikation i nödvändig grad. Dessa fakta synas mig angifva, att skilda arter af samma slägten hafva flyttat i radierande linier från en gemensam medelpunkt, och jag är böjd att söka så väl i den södra som i den norra hemisferen en tidigare och varmare period som föregick istidens början, då de antarktiska länderna som nu äro betäckta med is buro en i hög grad egendomlig och isolerad flora. Man kan antaga, att förrän denna flora under den sista istiden dog ut, några få former redan blifvit vida kringspridda till olika delar af den södra hemisferen genom tillfälliga transportmedel och med biträde af nu sjunkna öar såsom hvilopunkter. De södra stränderna af Amerika, Australien och Nya Zeeland hafva på detta sätt kunnat få en lika färgning af samma egendomliga lifsformer.
Sir C. Lyell har i ett med mitt resonnemang nästan identiskt uttryckssätt framstält förmodanden öfver verkningarna af stora klimatvexlingar öfver hela jorden på den geografiska fördelningen af de lefvande varelserna. Och vi hafva nu sett att Crolls slutsats att successiva isperioder i den ena hemisferen sammanföllo med varmare perioder i den motsatta hemisferen, tillsammans med antagandet af en ringa modifikation af arterna, förklarar en mängd fakta i fördelningen af samma och beslägtade lifsformer i alla delar af jordklotet. De lefvande vattnen hafva under vissa perioder flutit från norr och sedan från söder och hafva i båda fallen nått eqvatorn, men lifsströmmen har gått med större kraft från norr än i motsatt riktning och har följaktligen friare öfversvämmat södern. Likasom tidvattnet lemnar sina spår i horisontala linier som sträcka sig längre upp på stränder der floden är högre, så hafva de lefvande vattnen lemnat sin lefvande drift på våra bergspetsar i en linie som sakta stiger från de arktiska lågländerna till en stor höjd under eqvatorn. De olika varelser som på detta sätt lemnats strandade kunna jemföras med vilda menniskoraser uppdrifna och qvarlefvande i bergfästen i nästan hvarje land, hvilka utgöra en för oss intressant qvarlefva af de kringliggande lågländernas fordna inbyggare.
