variationer i blad, blommor eller frukt frambringar sådana raser, som hufvudsakligen i dessa delar afvika från hvarandra.
Här kunde man göra den invändningen, att principen för urvalet först sedan knappa tre fjerdedelar af ett sekel funnit en planmässig användning; säkert är att den först under de sista åren fått en allmännare spridning, och att flera afhandlingar deröfver uppkommit, och i samma mån hafva också resultaten blifvit hastigare och vigtigare. Men det är långt ifrån sant, att denna grundsats är en ny uppfinning. Jag kunde anföra flera bevis, af hvilka visar sig, att redan i gamla skrifter dess vigt vunnit fullt erkännande. Till och med i den engelska historiens råa och barbariska tid infördes ofta utsökta afvelsdjur, och export af sådana var i lag förbjuden; man brukade äfven nedslagta sådana hästar, som ej hade uppnått en viss storlek, en sak som väl låter jemföra sig med trädgårdsodlarens bortrensande af odugliga växter. Grundsatsen för urvalet finner jag äfven bestämdt uppgifven i en gammal kinesisk encyklopedi och bestämda reglor derför finnas uppgifna hos några romerska klassiker. Af några ställen i första Mosebok framgår, att man redan tidigt hade riktat sin uppmärksamhet på husdjurens färg. Vilda folkstammar kroasera stundom ännu sina hundar med vilda hundarter för att förbättra rasen, hvilket enligt Plinii uppgift skett äfven i fordna tider. Vildarna i Sydafrika sammanpara sina dragoxar efter färg och eskimåerna förfara på samma sätt med sina draghundar; Livingstone berättar, huru högt goda djurarter skattas af negrer i det inre Afrika, hvilka aldrig kommit i beröring med européer. Några af de anförda fakta äro visserligen icke bevis för något verkligt urval; men de visa att husdjursafveln redan i äldre tider varit föremål för en synnerlig uppmärksamhet och är det nu äfven hos de råaste vildar. Det vore i sanning också förvånande, om ett sådant urval ej skulle hafva tillvunnit sig uppmärksamhet, då ärftligheten af såväl goda som dåliga egenskaper är så påtaglig.
Skickliga män försöka i våra tider att genom planmässigt
urval med ett bestämdt mål i sigte bilda nya stammar eller
underraser, hvilka skola öfverträffa allt som i den vägen förut
åstadkommits. För oss är dock det slags urval vigtigast, som man kan
kalla det omedvetna och som är en följd af den omständigheten,
att hvar och en söker förskaffa sig de bästa djuren och fortplanta
dem. Den som vill hålla sig rapphönshundar försöker naturligtvis
