denna frukt att tacka till en del den omständigketen, att de redan börjat att utvälja och fortplanta de bästa varieteterna.
Den mängd förändringar, som långsamt och oafsigtligt blifvit hopade på våra kulturväxter, förklarar i min tanke det bekanta faktum, att vi i de flesta fall icke kunna igenkänna den vilda moderväxten och följaktligen icke heller uppgifva, hvarifrån de i våra blomster- och fruktträdgårdar längst odlade växterna härstamma. Men om hundrade och tusende år hafva varit nödvändiga att förädla våra kulturväxter till deras nuvarande för menniskan så nyttiga former, så inse vi äfven orsaken, hvarföre hvarken Australien eller Goda Hoppsudden eller något annat af ociviliserade menniskor bebodt land har erbjudit oss någon växt, som förtjenat att odlas. Vi få icke tro, att dessa länder med sin rika vegetation af en egendomlig slump icke af naturen blifvit begåfvade med några till odling användbara örter, utan deras inhemska växter hafva icke genom ett fortsatt urval fått en så hög grad af förädling, att de kunna jemföras med de i de civiliserade länderna under lång tid odlade växterna.
Hvad de ociviliserade folkens husdjur beträffar, få vi icke förbise, att de i allmänhet åtminstone under vissa årstider få sjelfva förskaffa sig sin föda. I olika beskaffade trakter kunna individer af samma art men af något olika bildning och konstitution trifvas olika väl, så att den ena trifves bättre i en trakt, den andra i en annan och på detta sätt kan genom ett slags naturligt urval, såsom vi framdeles få se, bildas tvänne underraser. Detta förklarar måhända till en del en uppgift af några författare, att vildarnas djurraser mera visa karakteren af skilda arter än de civiliserade folkens varieteter.
Enligt ofvan uttalade åsigt om den ytterst vigtiga rol som menniskans urval har spelat förklaras äfven den omständigheten, att våra domesticerade raser i bygnad och lefnadssätt lämpa sig efter menniskans behof och önskan. Den förklarar äfven i min tanke våra domesticerade rasers ofta så abnorma karakter och deras i de yttre kännetecknen vanligen så stora, men i inre delar eller organer relativt så obetydliga afvikelser. Vid sitt urval kan menniskan svårligen fästa afseende vid andra än yttre afvikelser och i sjelfva verket bekymrar hon sig sällan om det inre. Hon kan vidare i sitt val blott upptaga sådana förändringar, som naturen sjelf i ringa grad erbjuder henne. Så skulle ingen hafva försökt att göra en påfågeldufva, om han icke redan förut sett en dufva med ovanligt utbildad stjert, ej heller skulle någon åstadkommit en kroppdufva, innan han funnit en dufva med ovanligt stor kräfva.
