stammar. De båda hjordar af Leicester-får, som mr Buckley och mr Burgess underhöllo, ”härstamma från Bakewells ursprungliga stamform och hafva fortplantats rena i mer än 50 år”, såsom Youatt anmärker. ”Bland alla som känna till saken tror icke någon, att egarna till dessa hjordar någonsin inblandat främmande blod i den rena Bakewellska stammen, och dock äro olikheterna emellan dessa båda hjordar nu så stora, att man tror sig se fullkomligt skilda varieteter”.
Funnes det vildar, så barbariska, att de icke hade någon aning om karakterernas ärftlighet hos sina husdjur, så skulle de dock under hungersnöd och andra olyckshändelser, för hvilka vildar så lätt äro utsatta, vara betänkta på att skydda hvarje djur, som vore nyttigt för något särskildt ändamål, och ett på sådant sätt utvaldt djur skulle efterlemna en större afkomma än ett annat af mindre värde, så att redan på detta sätt ett omedvetet urval egde rum. Hvilket värde inbyggarna på Eldslandet sätta på sina djur, se vi under hungersnöd, då de heldre döda och uppäta sina gamla qvinnor än sina hundar.
Hos växterna kan man iakttaga samma gradvisa förädlingsprocess genom bibehållandet af de bästa individer utan afseende på om de visa tillräckliga skiljaktigheter för att redan vid första uppträdandet anses för egna varieteter, eller om de uppstått genom kroasering af två raser eller arter; vi se den äfven i blommornas tilltagande storlek och skönhet hos penséer, dahlier, pelargonier och andra växter i jemförelse med de äldre varieteterna och deras stamformer. Ingen skall vänta sig att få en pensé eller en dahlia af bästa beskaffenhet ur fröen på en vild växt, eller att kunna uppdraga ett päron af bästa sort af fröen på ett vildt päronträd, ehuru han skulle lyckas om detta vore ett förvildadt exemplar af en i trädgård odlad varietet. De redan i den klassiska tiden odlade päronträden synas efter Plinii berättelse hafva varit af temligen underordnadt värde. Jag har i skrifter rörande trädgårdsodlingen läst uttryck af stor förvåning öfver trädgårdsmästarnas stora skicklighet att af så torftigt material få så lysande resultat, men deras konst var utan tvifvel enkel och åtminstone hvad resultatet angår omedveten; den bestod blott deri, att de för hvarje gång utsådde den bästa varieteten och om tillfälligtvis en ny något bättre varietet bildades, så valdes denna till vidare behandling. Men den klassiska tidens trädgårdsodlare, som uppdrogo de bästa päron de kunde åstadkomma, hade ingen aning om, hvilken herrlig frukt vi en gång skulle äta, och dock hafva vi för
