Sida:Om arternas uppkomst.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
vi

afarter af en och samma typ. Först år 1828 publicerade han sin öfvertygelse att samma former icke hafva bibehållit sig oförändrade sedan tidernas början. Geoffroy synes hafva sökt orsaken till förändringarna hufvudsakligen i lefnadsförhållandena eller »le monde ambiant», men han var försigtig i att draga slutsatser och trodde icke att nu bestående arter äro underkastade några förändringar; hans son säger: C’est donc un problème à réserver entierement à l’avenir, supposé que l’avenir doive avoir prise sur lui.»

År 1813 föredrog doktor W. C. Wells inför Royal Society en »berättelse om en fru af hvit ras, hvars hud till en del liknar en negers»; men uppsatsen offentliggjordes icke förr än hans båda berömda Essays »öfver daggen» och »det enkla seendet» hade utkommit år 1818. I denna uppsats har han tydligen uppfattat principen om det naturliga urvalet och detta är den första påvisade framställning deraf. Men han använde den blott på menniskoraserna och blott på vissa karakterer. Efter ett yttrande, att neger och mulatt ega immunitet emot vissa tropiska sjukdomar, anmärker han för det första, att alla djur till en viss grad äro benägna för variation, och för det andra, att landthushållare förädla sina husdjur genom urval. Han tillägger vidare: hvad som i sista fallet »sker genom konst, synes ske af naturen med samma verksamhet, ehuru långsammare, vid bildandet af menniskoslägtets varieteter, som äro bygda »på ett sätt, som är lämpligt för de trakter de bebo. Bland de tillfälliga menniskovarieteter, som uppträda bland de få och spridda invånarna i Afrikas mellersta trakter, skola några bättre än andra vara i stånd att uthärda landets sjukdomar. I följd deraf skola raserna förökas, under det andra aftaga, både derföre att de icke kunna uthärda sjukdomarna och emedan de ej äro i stånd att konkurrera med sina kraftfullare grannar. Efter hvad som redan blifvit sagdt antager jag för afgjordt, att färgen hos denna kraftfullare ras måste vara mörk. Men då benägenheten för variation ännu qvarstår, så bilda sig under tidernas lopp allt mörkare och mörkare raser och då den mörkaste bäst passar för klimatet, så blir denna i det land der den uppstått, om icke den enda, åtminstone den förherskande rasen». Han utsträcker samma betraktelser vidare på de hvita invånarna i de kallare klimaten. Jag är mr Bruce i Förenta Staterna högeligen förbunden för hänvisningen på det anförda stället i dr Wells uppsats.

I fjerde bandet af Horticultural Transactions 1822, och i sitt arbete öfver Amaryllidaceæ (1837, s. 19, 339) förklarade W. Herbert, sedermera decanus i Manchester, att det vore »genom horticulturförsök fullkomligt afgjordt, att växtarter blott äro en högre och beständigare grad af varieteter.» Han utsträcker samma åsigt äfven till djurriket och tror att af hvarje slägte ursprungligen skapats enstaka arter med en