högre grad af bildbarhet, och att dessa sedermera hufvudsakligen genom kroasering, men äfven genom variation hafva alstrat alla våra nuvarande arter.
År 1826 uttalade professor Grant i slutparagrafen till sin bekanta afhandling om Spongilla (Einburgh Philos. Journ. XIV, p. 283) sin mening helt och hållet vara, att arter uppstått ur andra arter och förädlas genom fortfarande förändringar. Samma åsigt har han äfven upprepat år 1834 i Lancet i sin femtiofemte föreläsning.
Vidare utvecklade Patrick Matthew i sin bok: Naval Timber and arboriculture sin öfvertygelse öfver arternas uppkomst helt och hållet i öfverensstämmelse med den af Wallace och mig i Linnean Journal gifna och i detta verk utarbetade framställning. Olyckligtvis skref dock Matthew sina åsigter mycket kort i spridda drag i ett bihang till ett arbete öfver ett helt annat ämne, så att de blefvo alldeles okända, till dess Matthew sjelf fäste uppmärksamheten derpå i Gardeners Chronicle den 7 April 1860. Afvikelserna i hans teori ifrån min äro icke af stor betydenhet: han tyckes anse, att jorden vid vissa perioder varit nästan alldeles obebodd och sedan blifvit befolkad, och han framställer såsom ett alternativ, att nya former kunna frambringas »utan närvaron af någon modell eller frö af tidigare aggregater.» Jag är icke fullt säker om jag riktigt förstår några ställen, men han tyckes tillskrifva lefnadsvilkorens direkta inverkan ett stort inflytande. Deremot uppfattade han fullt klart den fulla kraften af det naturliga urvalets princip.
Den utmärkte geologen von Buch uttalar i sin utmärkta Description Physique des Isles Canaries (1836) tydligt sin åsigt, att varieteter långsamt öfvergå till permanenta arter, hvilka icke längre kunna kroaseras.
Rafinesque skrifver år 1836 följande i sin New Flora of North America: »Alla arter kunna en gång hafva varit varieteter och många varieteter hafva småningom blifvit arter genom att antaga konstanta och egendomliga karakterer;» men längre fram tillägger han »med undantag af originaltyperna eller slägtenas stamfäder.
År 1843 och 1844 har professor Haldeman (i Boston Journal of Natur. Hist.) sammanstält skälen för och emot hypotesen om arternas utveckling och modifiering; hans åsigt synes öfverensstämma med denna teori.
Vestiges of Creation utkom år 1844. I den tionde förbättrade upplagan (1853) säger den anonyme författaren: »den på mogen öfverlägning grundade åsigten är, att de olika grupperna af lefvande varelser från de enklaste och äldsta upp till de högsta och nyaste äro under Guds försyn resultaterna af, primo en lifsformerna meddelad impuls, som på bestämda tider genom generationer fört dem framåt genom olika
