varaktighet har sannolikt varit kortare än artformernas varaktighet öfverhufvud. Successiva formationer äro i de flesta fall skilda från hvarandra genom tomma långvariga mellantider; ty fossilförande formationer tjocka nog att motstå afnötning kunna i regel samlas blott der mycket sediment afsättes på hafvets botten. Under de vexlande perioderna af ytans höjning och stillastående böra urkunderna i allmänhet vara tomma. Under de senare perioderna bör föränderligheten sannolikt vara stor bland de organiska formerna; under sänkningsperioden deremot träder förintelsen i verksamhet.
Med afseende på frånvaron af fossilrika lager under den cambriska formationen kan jag blott återgå till den hypotes jag framstält i nionde kapitlet. Att den geologiska urkunden är ofullständig till den grad vår teori fordrar, det torde få vara benägna att antaga. Om vi betrakta tillräckligt långa mellantider, visar geologien att alla arter hafva förändrats och de hafva förändrats på erforderligt sätt, ty det har skett långsamt och med grader. Vi se detta tydligt deruti, att de fossila qvarlefvorna i tätt följande formationer alltid äro mycket närmare beslägtade med hvarandra än fossilier från vidt skilda formationer.
Detta är summan af de hufvudsakliga invändningarna och svårigheterna som rättmätigt kunna uppställas emot teorien: och jag har nu i korthet redogjort för de svar och förklaringar som kunna gifvas. Jag har sjelf allt för väl i många år känt tyngden af dessa svårigheter för att betvifla deras vigt, men det förtjenar särkildt anmärkas att de vigtigare invändningarna röra frågor om hvilka vi äro fullkomligt okunniga; ej heller veta vi huru okunniga vi äro. Vi känna icke alla möjliga öfvergångsformer emellan de enklaste och mest fulländade organer; man kan icke påstå, att vi känna alla de olika fördelningsmedlen under årens lopp, eller att vi veta huru ofullständig den geologiska urkunden är. Allvarsamma äro visserligen alla dessa invändningar, men de äro dock icke så vidt jag kan döma tillräckliga att kullkasta teorien om härstamning med modifikation.
Låt oss nu vända oss till den andra sidan af argumentet. Under domesticering se vi mycken föränderlighet, orsakad eller åtminstone väckt af förändring i lefnadsvilkor. Denna föränderlighet styres af många invecklade lagar — vexelverkan, användning och overksamhet och den bestämda verkan af omgifvande förhållanden. Det är mycket svårt att förvissa sig om i hvad mån våra domesticerade produkter hafva blifvit modifierade, men vi kunna tryggt antaga, att det har skett i hög grad och att
