Sida:Om arternas uppkomst.djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
390
om arternas uppkomst.

slägte. Å andra sidan bör kampen ofta vara häftig emellan varelser som stå långt ifrån hvarandra i naturens skola. Den minsta fördel hos vissa individer, i någon ålder eller årstid, öfver dem med hvilka de komma att täfla eller bättre lämplighet för de omgifvande fysiska förhållanden i huru ringa grad som helst skall sänka vågskålen.

Bland djur med skilda kön måste i de flesta fall en kamp uppstå emellan hannarna om besittningen af honorna. De kraftigaste hannarna eller de som varit lyckligast i striden med lifsvilkoren skola lemna största mängd afföda. Men framgången skall ofta bero på att hannarna hafva särskilda vapen eller försvarsmedel eller behag och en ringa förmån skall lända till seger.

Då geologien tydligt förklarar, att hvarje land har undergått stora fysiska förändringar, hafva vi kunnat vänta att organiska varelser hafva varierat i naturtillståndet på samma sätt som under domesticering. Och om någon föränderlighet egde rum i naturtillståndet, så vore det oförklarligt om icke ett naturligt urval kom i verksamhet. Man har ofta försäkrat, men försäkringen kan icke bevisas, att graden af variation under naturtillståndet är strängt begränsad. Menniskan kan ehuru verkande på yttre karakterer allena och ofta nyckfullt inom en kort period vinna stora resultat genom att addera små individuela afvikelser hos sina domesticerade alster och hvar och en medgifver att arter förete individuela olikheter. Men utom sådana olikheter medgifva alla naturforskare att varieteter existera som anses tillräckligt skilda för att upptagas i ett system. Ingen har uppdragit en tydlig skilnad emellan individuela olikheter och små varieteter eller emellan tydligare utbildade varieteter och underarter och arter. På skilda kontinenter och på skilda delar af samma kontinent, om den är afdelad genom stängsel af något slag, och på aflägsna öar, hvilken mängd af former existera ej, som mången erfaren naturforskare skulle upptaga såsom varieteter, andra såsom geografiska raser eller underarter, och andra såsom skilda ehuru närslägtade arter.

Om nu växter och djur variera, låt vara aldrig så litet eller långsamt, hvarföre skulle vi betvifla att variationerna eller individuela olikheter, som äro på något sätt fördelaktiga, kunna skyddas och bevaras genom naturligt urval? Om menniskan kan med tålamod utvälja för henne nyttiga varieteter, hvarföre skulle icke under förändrade och invecklade lifsvilkor variationer ofta uppkomma nyttiga för naturens lefvande alster och skulle icke dessa kunna skyddas eller utväljas? Hvilken gräns kan man väl sätta för denna förmåga, verksam under hela tidsåldrar och strängt