för att fylla de tomrum som uppkommit genom verkningarna af hans egna lagar.”
Man kan fråga, hvarföre hafva nästan alla de mest utmärkta lefvande naturhistoriker och geologer förkastat denna åsigt om arternas föränderlighet intill sista tider. Man kan icke påstå, att organiska varelser i naturtillståndet icke äro underkastade någon variation; det kan icke bevisas, att graden af variation under loppet af långa perioder är begränsad; ingen tydlig gräns har hittills blifvit dragen eller kan någonsin uppdragas emellan arter och väl markerade varieteter. Det kan icke försvaras, att arter vid kroasering oföränderligen äro sterila och varieteter oföränderligen fruktsamma, eller att ofruktsamheten är en särskild begåfning och tecken på skapelsen. Tron att arter äro oföränderliga produkter var nästan oundviklig så länge jordens historia ansågs vara af kort varaktighet; och nu då vi hafva förvärfvat oss någon föreställning om tidens längd, äro vi allt för förståndiga, att utan bevis antaga, att den geologiska urkunden är så fullständig, att den skulle lemnat oss fulla bevis på arternas förvandling, om de hafva undergått någon sådan.
Men den väsentliga orsaken till vår naturliga obenägenhet att medgifva, att en art gifvit upphof till andra och skilda arter, är den, att vi alltid äro långsamma att medgifva någon stor förändring, hvars grader vi ej se. Svårigheten är densamma som så många geologer kände, då Lyell först påstod att långa rader af fastlandsklippor blifvit bildade och stora dalar urhålkade genom omständigheter som vi ännu se i verksamhet. Själen kan omöjligen fatta betydelsen af tio millioner år, den kan icke lägga tillsamman och begripa verkningarna af många små variationer samlade under en nästan oändlig mängd generationer.
Ehuru jag är fullkomligt öfvertygad om sanningen af de i detta arbete under formen af ett utkast gifna åsigter, väntar jag mig ingalunda att kunna öfvertyga erfarna naturforskare, hvilkas kunskaper utgöras af en mängd fakta, alla under många år sedda från en synpunkt rakt motsatt min. Det är så lätt att dölja vår okunnighet bakom uttrycken ”skapelseplan”, ”ändamålets enhet” och dylika, och att anse oss gifva en förklaring, då vi blott relatera ett faktum. Den som af naturen är böjd att fästa mera vigt vid oförklarade svårigheter än vid förklaringen af ett större antal förhållanden skall helt säkert förkasta min teori. Några få mera mottagliga naturforskare, som redan begynt betvifla arternas oföränderlighet kunna röna något intryck af detta arbete, men jag ser med förtröstan in i framtiden, på unga nybildade naturforskare
