som kunna med opartiskhet se båda sidorna af frågan. Den som har anledning att tro på arternas föränderlighet skall göra en god tjenst med att samvetsgrant uttala sin öfvertygelse; ty blott på detta sätt kunna vi bortskaffa mängden af fördomar, som öfverväldiga detta ämne.
Några utmärkta naturhistoriker hafva nyligen uttalat sin tro, att en mängd förklarade arter i hvarje slägte icke äro verkliga arter, men att andra deremot äro verkliga arter, det vill säga hafva blifvit oberoende skapade. Denna slutsats synes mig mycket besynnerlig. De medgifva att en mängd former, som de sjelfva ända till nu ansett såsom skilda skapelser och som af flertalet naturhistoriker ännu betraktas såsom sådana och hvilka följaktligen hafva alla yttre karakteristiska drag af verkliga arter, — de medgifva att dessa uppkommit genom variationer, men de vägra att utsträcka samma åsigt till andra obetydligt olika former. Likväl påstå de icke att de kunna bestämma eller ens gissa, hvilka äro de skapade lifsformerna och hvilka uppkommit enligt sekundära lagar. De medgifva variation såsom en vera causa i ett fall, förkasta den godtyckligt i ett annat fall utan att angifva någon skilnad på dessa båda fall. Den dag skall komma, då detta skall anföras såsom en egendomlig belysning af blindheten i förutfattade meningar. Dessa författare synas icke mera förskräckta för en underbar skapelseakt än för vanlig födelse. Men tro de verkligen att vid otaliga perioder i jordens historia vissa elementära atomer hafva blifvit kommenderade att flyga tillsammans till lefvande väfnader? Tro de att vid hvarje skapelseakt en eller flera individer bildades? Voro alla oändligt talrika slag af djur och växter skapade såsom ägg eller frön, eller såsom fullväxta? och hvad däggdjuren beträffar, skapades de med de falska märkena af födelse från moderlifvet? Otvifvelaktigt kunna icke dessa samma frågor besvaras af dem som tro på uppträdandet eller skapandet af blott några få lifsformer eller af samma form allena. Flera författare hafva påstått, att det är lika lätt att tro på etthundra millioner varelsers skapelse som på en; men Maupertuis filosofiska axiom om ”den minsta verksamhet” leder menniskan mera villigt att antaga det mindre antalet; och säkert behöfva vi icke tro att otaliga varelser inom hvarje stor klass hafva blifvit skapade med fullkomliga, ehuru bedrägliga märken af härstamning från en enda stamfar.
Man kan fråga huru långt jag utsträcker läran om arternas modifikation. Frågan är svår att besvara, ty ju mera skilda
