förekomst. Han upptager öfver ett dussin kännetecken hvilka man finner variera på en och samma gren, stundom efter ålder och utveckling, stundom utan märkbar orsak. Dylika kännetecken hafva naturligtvis intet specifikt värde, men såsom Asa Gray anmärker i sitt referat af denna afhandling, de äro sådana som vanligen upptagas i artbestämningarna. De Candolle säger vidare, att han som arter betraktar de former, hvilka afvika från hvarandra i kännetecken, som aldrig variera på ett och samma träd och aldrig äro förenade med mellanformer. Efter denna uppgift, resultatet af så mycket arbete tillägger han uttryckligen: ”De begå ett stort misstag som alltid upprepa, att flertalet af våra arter äro tydligt begränsade och att de tvifvelaktiga arterna utgöra en minoritet. Detta antogs vara sant, så länge man blott ofullkomligt kände ett slägte och dess arter grundades på några få exemplar, det vill säga voro provisoriska. Men så snart vi kommit till en närmare kännedom om dem, framträdde mellanformerna och tvifvel höjdes mot arternas begränsning”. Han tillägger ytterligare, att det är just de bäst kända arterna som erbjuda det största antalet af sjelfständiga varieteter och undervarieteter. Så har den vanliga eken, Quercus Robur, tjugoåtta varieteter, hvilka med undantag af sex kunna hänföras till tre grupper eller underarter, Q. pedunculata, sessiliflora och pubescens. De former, som sammanbinda dessa tre underarter med hvarandra äro relativt sällsynta, och om dessa nu sällsynta öfvergångsformer skulle dö ut, så skulle, såsom Asa Gray anmärker, de tre underarterna förhålla sig till hvarandra på samma sätt som de fyra eller fem provisoriskt antagna arterna, hvilka gruppera sig nära omkring den typiska Quercus Robur. Han säger slutligen, att af de i inledningen uppräknade trehundra till ekfamiljen hörande arterna åtminstone två tredjedelar äro provisoriska, det vill säga otillräckligt kända för att passa in i den ofvan gifna definitionen af begreppet art. Jag bör äfven nämna, att de Candolle icke längre anser arterna för oföränderliga skapelser, utan han har nu kommit till det resultat, att teorien om arternas härstammande från hvarandra är den naturligaste, och att den äfven ”bäst öfverensstämmer med de kända fakta ur palæontologi, växt- och djurgeografi, anatomi och klassifikation”. Dock, tillägger han, ett direkt bevis fattas ännu.
Då en ung naturforskare börjar studera en för honom okänd grupp af organismer, så förvirras han först vid afgörandet af den frågan, hvilka kännetecken bestämma arterna och hvilka tillhöra varieteterna, ty han känner ännu intet om beskaffenheten och
