erkända varieteter och dessa sträcka sig öfver 7,7 af provinserna, under det att arterna, till hvilka dessa varieteter höra, hafva en utsträckning öfver 14,3 provinser. De erkända varieteterna hafva således öfverhufvud taget en nästan lika så inskränkt utbredning som de nära beslägtade former, hvilka Watson har betecknat såsom tvifvelaktiga arter, men hvilka af andra engelska vetenskapsmän betraktas såsom goda och äkta arter.
Varieteter kunna således icke skiljas från arter annat än
genom följande igenkänningstecken: för det första genom upptäckande
af mellanformer; för det andra genom en viss obestämd grad af
olikhet, ty två former som blott obetydligt afvika från hvarandra
anses allmänt blott för varieteter, äfven om sammanbindande
mellanformer icke kunnat påträffas; men denna grad af olikhet, som
anses nödvändig för upphöjandet af tvänne former till rang af art,
den är fullkomligt obestämd. I slägten, som hafva ett artantal
som öfverstiger medeltalet hafva arterna också ett antal varieteter
som öfverstiger medeltalet. I stora slägten äro arterna
beslägtade men olika nära och ordna sig gruppvis omkring vissa arter.
Sådana arter som äro mycket nära beslägtade med andra hafva
en inskränkt utbredning. I alla dessa hänseenden förete arterna
af de större slägtena en stor analogi med varieteter, och dessa
analogier äro lätta att förstå, om vi antaga att arterna en gång
varit varieteter och hafva uppstått ur dessa; de äro deremot
fullkomligt oförklarliga, om arter äro oberoende skapelser.
Vi hafva nu äfven sett, att de frodigaste dominerande arterna af de större slägtena i hvarje klass i medeltal lemna största antalet varieteter, och såsom vi framdeles skola se, hafva varieteterna benägenhet att öfvergå i nya och bestämda arter. Derigenom få också de större slägtena en benägenhet att förökas, och i hela naturen se vi hos de nu dominerande lefvande formerna en sträfvan att bibehålla och utvidga sitt välde genom att lemna efter sig i mängd modifierade och herrskande afkomlingar. Men å andra sidan äro äfven de större slägtena, såsom vi framdeles få se, benägna att upplösa sig i små slägten, och så afdelas organismerna på hela jorden i allt mer och mer underordnade grupper.
