skalbaggen, som dyker i vattnet, på de hårbeklädda frön, som af den minsta vindfläkt föras bort, med ett ord vi se denna öfverensstämmelse öfverallt och i hvarje del af den organiska verlden.
Vidare kan man fråga, kvaraf kommer det, att varieteterna, som jag kallat begynnande arter, slutligen öfvergå i väl begränsade arter, hvilka i de flesta fall uppenbarligen äro mera skilda från hvarandra än varieteterna af samma art? Huru uppstå dessa grupper af arter, hvilka betecknas med benämningen slägten och sinsemellan visa större olikheter än arterna af dessa slägten? Alla dessa verkningar bero, såsom vi i nästa kapitel fullständigare skola se, på kampen för tillvaron. Hvarje afvikelse, huru liten den än är och på hvad sätt den än har uppkommit, om den blott i någon mån är af nytta för individen af en art, måste under individens oändligt invecklade relationer till andra varelser och till den yttre naturen sträfva att skydda denna individ och att öfvergå på afkomlingarna. Afkomlingarna skola äfven hafva mera utsigt att öfverlefva alla andra individer af samma art, hvilka oupphörligen födas men af hvilka blott ett ringa antal kan blifva vid lif. Denna princip, hvarigenom hvarje liten men fördelaktig afvikelse bibehålles, har jag kallat det naturliga urvalet för att beteckna dess förhållande till menniskans urval. Vi hafva sett, att menniskan genom urval, genom hopande af små men nyttiga afvikelser, som naturen erbjuder henne, kan vinna stora resultat och är i stånd att göra de organiska varelserna passande för sina behof. Men såsom vi framdeles få se, är det naturliga urvalet oupphörligt verksamt och så ofantligt öfverlägset menniskans svaga bemödanden, som naturens verk i allmänhet stå öfver konstens.
Vi skola nu litet mera i detalj studera kampen för tillvaron; i mitt senare arbete skall den såsom den förtjenar i större omfång behandlas. Den äldre De Candolle och Lyell hafva filosofiskt och fullständigt bevisat, att alla organiska varelser äro underkastade en svår konkurrens. Hvad växterna beträffar har ingen med mera snille och skicklighet behandlat detta ämne än W. Herbert, dekanus i Manchester, tydligen på grund af sin vidsträckta erfarenhet i hortikultur. Ingenting är lättare än att i ord bekänna sanningen af den allmänna kampen för tillvaron, men ingenting är svårare än att ständigt hafva den i tanken. Med mindre vi fast inpräglat den i vårt minne, skola vi blott oklart fatta eller alldeles missförstå naturens hushållning, med dess fördelningssätt, sällsynthet eller öfverflöd, utslocknande och förändring. Vi se naturen stråla i sin fulla glans, vi se ofta öfverflöd på näringsmedel, men vi se icke eller förgäta, att fågeln, som sorglöst låter sin sång
