frestas att tillskrifva hela resultatet dess omedelbara inverkan. Och dock är detta en falsk åsigt; vi glömma att hvarje art, till och med der den är allmännast, under någon tid af sitt lif är utsatt för fiender eller konkurrenter om födoämnen eller för brist, och om dessa fiender eller konkurrenter blott det minsta gynnas genom någon vexling i klimatet, så tilltaga de i mängd och då hvarje trakt redan är fullt bebodd, så måste den andra arten vika. Om vi under vår marsch mot söder se en art i aftagande, så kunna vi vara säkra, att orsaken dertill ligger lika mycket deruti, att andra arter gynnas, som deruti att denna skadas; förhållandet är detsamma, om vi gå norrut, ehuru i ringare grad, emedan antalet arter och följaktligen antalet medtäflare aftager mot norr. Deraf kommer det, att, om vi gå mot norr eller bestiga ett berg, vi oftare påträffa förkrympta former, som härröra från klimatets omedelbart skadliga inflytande, än om vi gå mot söder eller stiga utför ett berg. Då vi slutligen nå de arktiska regionerna eller de snöbetäckta bergstopparna eller fullkomliga ödemarker, så utkämpas striden för tillvaron hufvudsakligen med elementerna.
Att klimatets verkningar företrädesvis äro indirekta genom andra arters gynnande, inses tydligt af den fabelaktiga mängd växter i våra trädgårdar, hvilka visserligen äro fullkomligt i stånd att uthärda vårt klimat, men aldrig kunnat naturaliseras, af det skäl att de hvarken kunna täfla med våra inhemska växter eller motstå ödeläggelsen genom våra inhemska djur.
Om en art genom mycket gynsamma omständigheter på ett litet område har förökat sig till ett öfvermåttan stort antal, uppträda ofta epidemier — så är åtminstone vanligen fallet med våra husdjur — och här hafva vi ett hinder, som är oberoende af kampen för tillvaron. Dock synes åtminstone en del af dessa så kallade epidemier häröra af parasitiska maskar, hvilka af någon orsak i hög grad gynnas, möjligen genom lättheten att utbreda sig på de tätt samlade djuren, och så få vi äfven här i viss mån en kamp emellan parasitdjuren och de djur på hvilka de lefva.
Å andra sidan är i många fall ett stort antal individer af en art i förhållande till fiendens antal nödvändigt för artens bestånd. Man kan derföre utan fara så säd, roffrön m. m. i mängd på våra fält, emedan deras frön då finnas i stort öfverskott i förhållande till de fåglar, som lefva deraf; dock kunna dessa fåglar, om de hafva öfverflöd på näringsmedel under en årstid, ej föröka sig i proportion till tillgången, ty på vintern kan ej hela antalet finna sin utkomst. Hvar och en som försökt det vet deremot, huru
