är endast »till möjligheten af obegränsad varaktighets;[1] att å andra sidan en perpetuell nyttjanderätt kan en gång för alla liksom äganderätten förvärfvas for en bestämd köpeskilling,[2] samt att äganderätten är åtminstone behäftad med s. k. legala inskränkningar, är den faktiska skillnaden mellan äganderätt och ständig besittningsrätt mindre, än man vid första påseendet föreställer sig.
Också hafva dessa båda rättsinstitut under en lång period af vår rättshistoria nästan gått upp i hvarandra.
Vi torde sålunda hafva uppnått det resultatet, att såväl jordägaren som inmutaren och koncessionsinnehafvaren hvar för sig hafva ständig besittningsrätt till djupområdet.
Vi vilja nu öfvergå till ett annat spörsmål för vår undersökning.
Om såväl jordägaren som inmutaren och koncessionsinnehafvaren i afseende å djupområdet endast hafva nyttjanderätt till annans sak, hvem innehar då äganderätten?
Endast i föregående anse vi oss böra påpeka, att djupområdet icke kan vara en res nullius, eftersom det förvärfvas genom rättshandlingar, nämligen af inmutaren genom uttagande af mutsedel, af koncessionsinnehafvaren genom erhållande af koncession och af jordägaren genom förvärf af motsvarande ytområde.
Äganderätten till djupområdet kan därföre icke tillerkännas någon annan än staten.
Detta följer redan dels däraf, att ingen enskild kan innehafva annat än nyttjanderätt till någon del af detsamma, dels ock däraf, att det ej kan vara res nullius.
Men äfven positiva bevis finnas.
Först vilja vi dock taga i betraktande några af de grunder, som hafva framställts mot antagande af ett allmänt bergsregal.
Först och främst har det påståtts, att på grund af de inmutbara mineralfyndigheternas och stenkolsfyndigheternas obestämdhet och omöjlighet af individualisation desamma icke kunna vara föremål för någon som helst särskild äganderätt.[3]
Slutsatsen hvilar emellertid på den förutsättningen. att regalrätten endast skulle hafva till föremål de ämnen, till hvilka man kan förvärfva en inmutnings- eller koncessionsrätt.