koncessionsrätten närmast påminner om ett s. k. special-privilegium eller en af de former för grufverätts upplåtelse, som före 1723 ofta förekom.
Härmed anse vi oss hafva ådagalagt en statens äganderätt till djupområdet.
Emellertid må här vara platsen att påpeka några af de villfarelser, som den absoluta jordäganderättens anhängare i fråga om grufverätten älskat att tro på och framställt såsom själfklara axiom.
Ett allmänt misstag är det, att rätten till mineral »ursprungligen» varit förenad med jordäganderätten. »I Sverige», säger Rabenius, var »säkerligen, likasom hos andra folk, jordägaren ursprungligen ägare till de med hans grund förenade mineralier.» Till stöd härför kommer han med följande dråpliga bevisföring: »Ett sådant förhållande måste vara det ursprungliga, emedan det enligt äganderättens begrepp är det naturligaste.» Hvarför omfattade ursprungligen jordäganderätten jämväl rätten till mineral? Emedan det är det naturligaste. Men hvarför är det det naturligaste? Emedan det öfverensstämmer med äganderättens begrepp.
Men icke ens hans åberopande af andra folks exempel håller streck. Rabenius har själf i sitt arbete påvisat, att förhållandena varit annorlunda såväl för Tysklands som för Frankrikes vidkommande.
Rätten att eftersöka och bearbeta mineral har såväl i Tyskland och Frankrike som i Sverige ursprungligen varit en för hvar man tillgänglig allmänningsrätt.
En annan härmed sammanhängande villfarelse är den, att inmutningsrätten icke beror på ett regal utan utgör allenast »ett för nyttans skull godkändt intrång i den enskildes äganderätt». Vore detta sant, vore det väl alldeles onödigt att påbjuda inmutning eller koncession jämväl för jordägaren. Statsändamålet med grufvelagstiftningen, upptäckande och tillgodogörande af dolda mineralskatter, blefve ju ändå lika bra uppfylldt. Vore berörda påstående sant, skulle väl ock, när inskränkningen bortfölle, d. v. s. när en inmutningsrätt eller koncessionsrätt blefve förverkad, också äganderätten svälla ut till sitt gamla omfång och jordägaren eo ipso återtaga väldet öfver den sönade grufvan. Men detta är, såsom vi redan förut påpekat, ingalunda förhållandet. Den sönade grufvan är fritt fält och föremål för
