Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
104

utmålet eller koncessionsområdet gränserna för grufbrytningens omfång på djupet, men de inlösta dagområdena gränserna för arbetet i dagen, samt att vid grufvas sönande »den mark, hvilken varit till grufägaren upplåten», hemfaller till jordägaren utan ersättning, men att djupområdet med däri befintliga byggnader blir, såsom förut sagts, fritt fält för ny inmutning, d. v. s. hemfaller till staten.[1]

Härjämte må anföras, att en persons besittningstagande af ett visst ytområde icke kan enligt gällande rättsregler anses jämväl omfatta det därunder dolda djupområdet.

Ett dylikt besittningstagande af fast egendom förutsätter två moment, nämligen dels afsikt att besitta, dels ett faktiskt besittningstagande. Men då afsikten vanligen innefattar besittning i och för frambringandet eller tillgodogörandet af å ytan varande organiska ämnen, felas i de flesta fall detta moment i fråga om djupområdet.[2]

Men äfven om ett visst djupområde skulle kunna tänkas vara i någon jordägares uteslutande besittning, så saknar han i allt fall rättsmedel till skydd för sin rätt. Om t. ex. en person från sin egendom företager sig att på djupet drifva en fältort eller anlägga en tunnel och eftersätta fyndigheten eller fortsätta tunneln in på grannens djupområde, så torde icke något rättsmedel stå den senare till buds vare sig för att förhindra ett sådant intrång eller för att få det redan gjorda intrånget upphäfdt.

Slutligen vilja vi anmärka, att bergsregalets vedersakare med en viss skärpa framhäft, dels att bergsregalet är direkt importeradt från Tyskland och utbildadt efter detta lands rättsgrundsatser,[3] dels ock att motivet till den särskilda lagstiftningen på ifrågavarande område vore att söka i »de härskandes vinningslystnad».[4]

Hvad det första påståendet angår, må det väl medgifvas, att man vid formuleringen af de för grufverättsordningen gällande lagbestämmelser kan hafva tagit den tyska rättens

  1. Gr. St. § 48, Stenk. L. § 32.
  2. Rabenius a. a. s. 7, Hammarskjöld a. a. s. 59 not. 2 o. Nordling: Civilrättens s. k. Allmänna del s. 161.
  3. Forssells reservation s. 34 o. Svedelius anf. s. 22: »Väl är det sant, att Sveriges konungar under 16:de seklet, på inrådan af tyska i deras tjänst anställda ämbetsmän, sökt att efter tyskt mönster på administrativ väg införa en sådan regalrätt.
  4. Rabenius a. a. s. 2, 8 m. fl. st.