dem skada och fördärf, allt efter som de fullgöra eller underlåta de offer, som äro genom rätt eller sed fastställda. Bevisen för tillvaron af en sådan religion hos våra förfäder äro att söka uti de gamle isländska sagorna samt i våra rättsfornlämningar och traditionella folksedvänjor.[1] Sagorna innehålla flera berättelser om personer, som efter sin död blifvit dyrkade som gudar. Ja, t. o. m. så sent som i det tolfte århundradet synes denna tro hafva fortlefvat. I ett bref, till Karl Sverkersson år 1161 säger sig påfven Alexander III hafva hört omtalas ett i Norden gängse bruk att tillbedja aflidna personer »såsom hedningarne för sed hafva.»[2]
Såsom inneslutna i grafvar kallades de aflidnes andar »alfar», hvaraf svartalfar och ljusalfar.
Så länge tron på fädernas andar fortlefde med oförminskad kraft, hafva de döde jordats obrända. De sattes sålunda i hög med vapen, smycken, fartyg, hästar m. m. och försågos tidtals med mat och dryck. Graffälten voro de lefvandes tempel och offerplatser.
Långt fram i tiden, sedan tron på fädernas andar efterföljts af åsaläran, ja t. o. m. af kristendomen, synes det hafva varit allmänt bruk att fira s. k. minne af sina förfäder.[3]
Tron på fädernas andar var en religion för ätt och familj. Hvarje husfader ålåg såsom en helig plikt att besörja offren och griftemåltiderna efter de döda förfäderna. Men enär hvarje ätt ursprungligen härstammade från en moderfamilj, från hvilken alla de öfriga familjerna så småningom direkt eller indirekt afsöndrat sig, hade husfadern i ättens moderfamilj att offra till den längsta serien af förfäder. De från moderfamiljen afsöndrade familjerna hade kortare serier af förfäder i förhållande till tiden för hvarderas uppkomst. Moderfamiljen hade således att förrätta det högsta offret eller hela ättens offer, medan de särskilda underordnade familjerna blott hade sina egna offer. Däraf skillnaden mellan »större» och »mindre» offer.[4]
- ↑ Kreüger a. a. kap. III.
H. H. Hildebrand: »Folkens tro om sina döda», s. 125 ff.
Ynglingasagan. Jmf. ock G. L. I kap. 4 och 24 samt Gotlands Historia 1:sta stycket in fine. - ↑ D. S. 41.
- ↑ Håkon den godes saga. G. L. I: 24 pr. Jmf. ock »Skraa for S.t Olafsgildet i Onarheim» och »Skraa for et Olafsgilde i Gulathingslagen».
- ↑ Gotl. Hist. 1:sta st. in fine.
