Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
7

I sin ursprungliga gestalt torde denna våra faders äldsta religion hafva upphört så tidigt som senare delen af den s. k. bronsåldern, eller omkring 500 år f. Kristus. Vid denna tid upphörde nämligen bruket att begrafva de döde obrända.[1]

Den andra sociala kraften uti ättstaten var den agnatiska skyldskapen. Ättens sammanhållande naturliga band var icke blodsförvantskap öfver hufvud, utan endast blodsförvantskap genom män. Under ättstatens glansperiod tog sig denna skyldskap uttryck endast uti arfsrätten. Genom arfsreglerna bestämdes nämligen ordningen de särskilda ättemedlemmarne emellan för tillträdet till mundium, d. v. s. husbondeväldet öfver de patriarkala familjerna.

Att rätten till en i husbondeväldet ingående befogenhet eller giftomannaskapet berott af arfsordningen, utsäges också stundom i rättsböckerna.[2] Arfsordningen har emellertid på våra landskapslagars tid undergått så stora förändringar, att man med ledning af dessa lagar ej kan med säkerhet sluta till beskaffenheten af den ursprungliga arfsordningen. Väl kan man se, att kvinna ursprungligen varit utesluten från arf, liksom ock, att så få som möjligt kallats till arfvet.[3] Men detta är också nästan allt. På annan väg gifves dock möjlighet att leta sig fram. Under tidernas lopp har det ursprungliga mundium eller husbondeväldet upplösts uti särskilda delrättigheter, såsom rätt till giftomannaskap och förmynderskap. Då rätten att utöfva nämnda befogenheter – och detta gäller först och främst om giftomannaskapet – icke varit underkastad samma förändringar som arfsrätten, kan man af dem se, hur den ursprungliga arfsordningen varit beskaffad. Af en jämförelse med den äldsta kända giftomannaordningen finna vi alltså, att å ena sidan kvinnor och de genom kvinnor besläktade, d. v s. cognater,[4] varit från arfsrätt uteslutna samt att å andra sidan arfsrätt endast tillkommit män och de genom män besläktade, d. v. s. agnater.[5] I öfrigt var närheten i led det bestämmande, och gingo ascendenter framför collateraler. I sista hand har primogenitur bestämt försteget emellan lika berättigade.[6]

  1. Montelius: Sveriges Historia I s. 167.
  2. Winroth: Äktenskapshindren s. 68 o. not 3.
  3. Nordling: a. a. s. 39.
  4. Nordling: a. s. 37.
  5. Winroth: Äktenskapshindren s. 69.
  6. Winroth: loc. cit.