Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
119

Kungsådra kan tydligen icke heller vara en res nullius.

Det återstår alltså intet annat än att antaga statens äganderätt till kungsådra.

Till stöd härför må anföras, att staten ensam äger förfoganderätt öfver kungsådra, bestämmer sätt och villkor för nybyggnader och ombyggnader uti densamma samt kan ensam gifva tillstånd till förändring af densammas läge och inskränkning af densammas storlek.

Härjämte må anföras det historiska skälet eller att kungsådra i rakt nedstigande led härstammar från den »konungens rätta treding» eller »konungsallmänning» i rinnande vatten, som i forna tider ansetts tillkomma konungen eller staten.

Kungsådra finnes emellertid icke i alla vattendrag utan endast där den »af ålder» varit, och tvist om dess förekomst eller läge och bredd tillkommer domstols pröfning.[1]

Förut hafva vi sagt, att ägogränsen emellan strandägare å ömse sidor om ett vattendrag går midt uti detsamma. Men detta är endast en allmän hufvudregel. Undantag härifrån utgöra de vattendrag, där kungsådra förekommer.

Till skillnad från den kungsådra, som vi hittills talat om, eller den större kungsådran, förekommer jämväl en s. k. mindre kungsådra.

Härom är stadgadt följande: »i älf, ström, å eller sund, där kungsådra ej finnes, men fisken har sitt dref, skall en sjettedel af bredden i djupaste vattnet lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå».[2]

Ändamålet med denna mindre kungsådra är endast att lämna fiskdriften fri. Där alltså fisken icke har sitt dref, förekommer den ej. Sådan ådra får icke tillstängas medelst utsättande af fast eller rörlig fiskeredskap eller medelst anläggning af sådan fiskebyggnad, »som kan förorsaka uppdämning».[3]

Tillstånd till utsättande af fast och rörlig fiskeredskap kan likväl meddelas af Kon. Bef.

För såväl den större som mindre kungsådran gäller, att de jämväl omfatta själfva vattendragens mynningar, vare sig vid inloppen i sjö eller haf eller vid utflödet från sjö.[4]

  1. Vatten F. d. 30 dec. 1880 § 9.
  2. Fisk. St. § 14 mom. 2.
  3. Ibm.
  4. Fisk. St. § 15.