Men hvilken var den öfriga jordens, den odlingsbara inrösningsjordens, afrösningsjordens och impedimenters rättsliga beskaffenhet?
Var den okultiverade jorden en res nullius? Tillhörde den socknemännen samfäldt eller staten?
Det torde icke kunna påvisas en enda omständighet, som skulle tyda därpå, att ifrågavarande område vore att anse såsom ingens tillhörighet. Hade den okultiverade jorden varit en res nullius, skulle den naturligtvis varit föremål för ockupation. Hvarje inkräktande af enskild person, eho det än vara månde, af någon del af detta område, vare sig till skogsfångst, mulbete, slåtter eller jordbruk, skulle varit i sig själft giltigt. Men så var ingalunda förhållandet.
Sedan gammalt ansåg sig Stora Kopparbergs bergslag hafva en uteslutande rätt till alla skogar i Väster-Dalarne, så att de under storskiftets fortgång därstädes gjorde anspråk på skattemannarätt till å berörda skogar tillkomna nybyggen och intagor. Hade skogen varit en res nullius, borde väl ett dylikt anspråk hafva blifvit godkändt, där det icke stred emot tidigare ockupation. Men Kungl. Maj:t resolverade tvärt häremot, att bergslaget endast finge begagna den vid afvittringen öfverblifvande skogen till timmer och grufveved, och detta icke på grund af något fritt inkräktande af det lediga landet utan till följd af en till det gamla Vedkompaniet i Falun 1649 af Kungl. Maj:t medgifven och sedermera 1689 jämväl af Kungl. Maj:t på bergslaget öfverlåten dylik rätt.[1]
Hade landet varit en res nullius, borde vidare hvar och en haft rätt att tillgodogöra sig därå växande skog. Det var dock så långt ifrån att skogsfångsten ansågs fri, att tvärt om tillstånd till hygge af Kungl. Maj:t stundom blef inbyggarne förvägradt. Sålunda hade t. ex. finnarne i Järna socken anhållit att få afverka ett visst skogsområde, öster om Svartälfven. Denna ansökan blef visserligen »i anseende till den svåra belägenhet, hvaruti de genom sist förlidna års missväxt» befunne sig, så till vida bifallen, att de fingo hugga och sälja timmer från den uppgifna, oafvittrade skogstrakten, men icke så mycket dem behagade, »utan att visst kvantum måtte för dem bestämmas» af K. Bef. efter utsyning.[2]
