Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128

skulle sammanläggas till ett enda område. Fråga vi nu ytterligare, hvad med innehafvet här ofvan förstås, sammanfaller detta med delningsgrunden, och därom är stadgadt: »att den af hvar och en innehafvande skatt, uträknad efter dess reducerade och i socknens sista refbok uppförda jordetal, skall blifva delningsgrunden vid de i Dalarne nu förestående allmänna storskifte».[1] Det heter således här, att skatten skulle blifva i första hand delningsgrund, men då skatten bestämdes efter det reducerade, d. v. s. till fullgod jord uppskattade, jordetalet, blef alltså faktiskt det reducerade jordetalet delningsgrund i Dalarne. Men hvad menas med jordetal? Det i Dalarne vanligast förekommande jordetalet är snesland och bandland. Likasom mantalet i Södra Sverige är ett reduceradt snesland resp. bandland måttstocken för en jordbruksfastighets rättsliga storlek. Men emellan ett mantal och ett reduceradt snesland förefinnes den väsentliga olikheten, att medan det förra omfattar en totalitet af in- och afrösningsjord samt impedimenter jämte vatten, består ett reduceradt snesland endast och ursprungligen af 360 kvadratalnar odlad jord af förstklassig beskaffenhet.[2]

Häraf följer då, att gränsen för den privata jordäganderättens omfång i Dalarne före storskiftet sammanföll med gränsen för den odlade jorden.

Detta är så mycket vissare, som storskiftesförfattningen af den 17 aug. 1804 uttryckligen säger, att »skogens delning eller storskiftande» skulle »tills vidare uppskjutas och storskiftesdelningarna endast sträcka sig till den odlade jorden, bestående af åker och ängsmark samt fäbodeställen och röjningar».

Väl är det sant, att storskiftet redan år 1806 i Nås och sedermera allt framgent kom att omfatta all mark, men detta berodde därpå, att en del af den odlade jorden, nämligen fäbodevallar, och röjningar, lågo spridda här och där å skogarna, så att deras inbegripande i skiftet skulle faktiskt omöjliggjort detsamma, om man nämligen velat bibehålla skiftets karaktär af storskifte.[3]

Den odlade jorden utgjorde alltså föremål för den privata äganderätten.

  1. K. Br. d. 17 augusti 1804 (Ekström).
  2. Bjursås s:n hade 2330 spannland red. jord, »hvarmed efter Eder (Kon. Bef.) tanke lärer menas ofvannämnda (3213 tunnl.) inägor». K. Br. d. 27 april 1812 (Ekström) s. 132. 1 spannland = 20 snesland. Se ock K. Br. d. 9 mars 1825 (Ekström) s. 36.
  3. K. Br. d. 11 juni 1806 Ekström).