af staten blifvit verkställdt», hvaremot 1866 års skiftesstadga kommer till tillämpning vid rubbning af storskiften, som af enskilda jordägare bekostats och företagits i enlighet med det s. k. allmänna storskiftets bestämmelser.
Sedan, på sätt förut är omförmäldt, besuttenheternas antal i hvarje socken blifvit bestämdt, skred man till skogstilldelningen eller afvittringen.
Storleken af det hvarje besuttenhet tillkommande skogsanslaget bestämdes socknevis af Kungl. Maj:t.
I Nås socken tilldelades jordägarne 55,858 tnl. 16 kpl. skogsmark eller med en beräkning af omkring 175 tunnland per besuttenhet. Resten eller 21,060 tnl. 20 kpl. bibehöll kronan. Grunden för skogsanslagets bestämmande utgjorde gammal »häfd», men togs jämväl behörig hänsyn till hvarje besuttenhets behof af skog.[1]
Kronoallmänningen blef efter storskiftets fullbordande inom socknen under åren 1850–1853 jämväl fördelad emellan de där anlagda finnhemmanen (66 besuttenheter).[2]
Floda socknemän tilldelades 50,046 tnl. 15 kpl. skogsmark eller omkring 124 tnl. för besuttenhet. Resten eller 8,052 tnl. 21 kpl. skogsmark bibehöll kronan.[3]
Jämväl i Floda fördelades sedermera kronoallmänningen på de därstädes upptagna nybyggena (åren 1849–1861).[4]
I Bjursås socken fördelades all skogen på jordägarne, som ansågos innehafva 274 besuttenheter. Såsom grund härför anfördes uteslutande socknemännens behof.[5] Hela socknens skogsareal utgjorde icke heller mer än 9,838 tnl. eller omkring 36 tnl. pr besuttenhet, hvilket ju var jämförelsevis ringa.
I Gagnefs socken fördelades på samma sätt all skogsmark eller 57,682 tnl. på byalagen (839 besuttenheter). Redan 1728 hade likväl utbrutits en skogstrakt såsom kronoallmänning och innehades emot rekognition af Ludvika bruk i numera Ludvika socken.[6]
I Ore socken beräknades ett skogsanslag af 94,800 tnl. eller 300 tnl. på en hvar af socknens 315 besuttenheter.