Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
148

Häraf är klart, att skattläggningarna endast haft den kultiverade jorden till föremål.

Under privat äganderätt i berörda landskap var alltså inbegripen endast den kultiverade jord, som var i vederbörlig ordning skattlagd.

Hvad däremot angick den jord, som efter skedd skattläggning inkräktats och uppodlats, hade innehafvaren endast en optionsrätt.

Vi skola närmare anföra skäl för detta påstående.

Ett af afvittringens föremål uppgifves vara »att urskilja hvad hemman, utöfver deras mantal och ränta, i ägor innehafva».[1] När det nu under afvittringens fortgång befanns, att en hemmansägare inkräktat eller odlat jord, som icke var i skattlagda hemmantalet inbegripen – s. k. öfverloppsjord – kunde flera händelser inträffa. Om öfverloppsjorden (in- och afrösningsjord) ej var af större omfång än att den jämte hemmanets vid afvittringen bestämda omfång föll inom den gräns, som afvittringsstadgan för sådant hemman högst medgaf, ägde hemmansägaren utan vidare rätt att efter anmälan hos Kon. Bef. och emot tilläggsränta enligt skattläggningsmetoden medelst utöfvande af honom tillerkänd options- eller företrädesrätt förvärfva äganderätt till öfverloppsjorden. Öfverstego åter öfverloppsjorden och hemmanets vid afvittringen bestämda ägoområden sammanräknade den rymd, som ett helt mantal beviljas finge, och motsvarade öfverloppsjorden minst 18 mantal, hade hemmansägaren likaledes optionsrätt men var härjämte pliktig att särskildt bebygga, bruka och häfda öfverloppsjorden. Var vidare öfverloppsjorden mindre än 18 mtl, skulle hon såsom kronotorp anses. Om slutligen öfverloppsjorden endast utgjordes af afrösningsjord, skulle hon behandlas såsom kronoallmänning.[2]

Å andra sidan kunde en hemmansägare också hafva mindre ägor än hvad som motsvarade mantal och ränta. För detta fall ägde han att antingen af kronans marker erhålla fyllnad i hemmanets behof eller, om detta icke lät sig göra, undfå förmedling.[3]

I ena som andra fallet är det klart, att den privata äganderätten icke sträckte sig utöfver annan jord än den, som var vederbörligen skattlagd.

  1. 1820 Afvitt. St. § 1 o. 1824 Afvitt. St. §§ 1 o. 4.
  2. 1820 Afvitt. St. § 4.
  3. K. Br. d. 14 juni 1826 p. 5 (n:r 8 Ekström).