Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149

Odlad jord, som icke var under hemmanens mantal och ränta inbegripen, var icke annorlunda att anse än såsom okultiverad jord. Innehafvaren hade därtill endast optionsrätt. Begagnades icke denna, öfverlämnades den till någon annan, som ville mottaga öfverloppsjorden, i hvilket fall afträdaren var berättigad till odlingsersättning.[1]

All jord, som låg utom de enskilda hemmansägarnes skattlagda områden, måste altså anses såsom kronans egendom på alldeles samma grunder, som förut anförts beträffande Dalarne.

Detta, vi kunna kalla det kronoområdet, kunde icke vara en res nullius, ty det kunde icke vara föremål för en ockupation. Icke ens ockuperad och odlad, men icke-skattlagd jord förlänade äganderätt, enligt hvad förut påvisats.

Kronoområdet kunde icke heller innehafvas under samfäld äganderätt för socknemännen i de särskilda socknarna eller emellan dem och kronan. Däremot stredo sockenområdenas obegränsade vidder och oafmätta arealer.

Och hvad användningssättet angår förhöll sig därmed ungefär på samma sätt som i Dalarne. Staten hade icke förbehållit sig några områden till enskildt bruk. De enskilde hade såsom en alla män tillkommande nyttjanderätt brukat berörda områden, hvar för sina behof. De betjänade sig af skogen till timmer, stängsel och bränsle m. m., af marken till mulbete och slåtter, röjdningar och nyodlingar o. s. v. Och i full öfverensstämmelse med områdets natur af statsegendom var nyttjanderätten obunden af sockenområdena. Endast statsborgarskapet var det bestämmande för dessa rättigheters utöfvande. Jämtar kunde upptaga nybyggen i Dalarne och dalkarlar i Jämtland o. s. v. Och när sedermera under århundradets lopp vissa bestämmelser gåfvos för enskildes tillgodogörande af skogsprodukter, förklarades äfven detta vara en i det närmaste allmän rätt.[2]

Beträffande afvittringsverkets hufvuddrag, som hafva betydelse för här afhandlade ämne, må anföras, att det afsåg att först och främst afskilja enskildes egendom från kronans.

Detta gick så till, att man i enlighet med den för hvarje ort gällande skattläggningsmetoden afgjorde, huru mycket och hvilka odlade ägor rätteligen tillkomme hvarje hemman.

  1. Sist cit. K. Br. p. 4.
  2. Linde: Finansrätten s. 176 med cit. författningar.