Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
151

Härvid anmärka vi först, att då dominium territoriale och dominium publicum delvis sammanföllo, endast med den skillnaden att man i förra hänseendet betraktar statens jordområde utåt mot andra stater och i senare hänseendet inåt mot de egna statsmedlemmarne, är det tydligt, att dominium publicum har samma begrepp och innehåll som dominium territoriale.

Det är alltså till sitt begrepp och innehåll absolut och oinskränkt.

Häraf inses ock, att åtminstone statens publika jordäganderätt i väsentliga delar uppkommit på samma sätt som den territoriella äganderätten, d. v. s. genom härledda fång nämligen universal-succession från medeltidens småstater samt i nyare tid genom fördrag från angränsande stater.

Beträffande andra publika samhällen är uppkomstsättet olika för olika fall, utan att vi här hafva tillfälle att ingå på en utredning däraf.

I fråga om omfånget böra vi taga hänsyn så väl till djup- och vattenområdet som ytområdet.

Beträffande både djup- och vattenområdet hafva vi i detta kapitel visat, att staten måste betraktas såsom ägare till desamma; dock med undantag af vattenområden, som äro för mänskliga ändamål med arbete belagda.

Angående ytområdet torde vi däremot böra skilja på dels enskildes kultiverade jord, dels ock enskildes okultiverade jord, dels ock slutligen samtliga de publika samhällenas såväl kultiverade som okultiverade jord.

Hvad nu den första och tredje gruppen angår, torde saken vara klar. Första gruppen hör obestridligen, och såsom vi i nästa kapitel skola närmare utreda, till den privata. jordäganderättens område. Tredje gruppen, omfattande vägar, tomter och byggnadsplatser, jordbruks- och skogsfastigheter jämte hvad som återstår af riksallmänningen i Norrland, hör lika obestridligt till de publika samhällena, staten samt de underordnade publika samhällena.

Hvad däremot angår andra gruppen eller okultiverad jord i enskild besittning, torde saken vara vanskligare att afgöra.

I nästa kapitel skola vi emellertid söka gifva skäl för den åsikten, att detta slags jord icke kan vara under enskild äganderätt samt att den form, hvarunder enskilde faktiskt innehafva den, måste betraktas såsom ständig besittningsrätt.