Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
164

Vid bot af 3 sextonörtugar var det allmänningsbonde förbjudet att bära värja. I detta fall var han jämnställd med legoman, mjölnare, bryte och bondes hemmason, hvilka tydligen intaga en underordnad social ställning i förhållande till odalbonden.[1] I fråga åter om utskylder till kyrkan heter det, att allmänningsbonde räknades bland odalbönder och icke bland landbor.[2]

Att vidare afgöra, om afrad erlagts redan på yngre lagens tid, är däremot vanskligare. Men den omständigheten, att konungen redan på 1200-talet synes hafva tillagt sig rätt till viss del af allmänningarna i Västergötland, gör det åtminstone troligt.[3] Hade ingen häradsskyld funnits att dela, hade. konungens allmänningsdel varit utan praktisk betydelse. Också säger Magnus Erikssons landslag, att lands- och häradsskyld skall inom landet eller häradet föras till den plats, där det af ålder varit vanligt.[4] I allt fall finnes från år 1312 ett dokument, utvisande, att då en viss Sune Jonsson af landet blifvit befriad från den af hans fastighet årligen utgående häradsskylden samt att fastigheten i sammanhang därmed förvandlats till odaljord.[5]

Sedermera visar oss landslagarna institutet ständig besittningsrätt i full utveckling.[6] Af dessa lagars stadganden i detta afseende framgår med fullständig tydlighet, att landet eller häradet hade äganderätten till grunden, men allmänningsbonden dels nyttjanderätt till densamma, dels ock äganderätt till byggnader och å jorden nedlagdt arbete, att allmänningsbonde betalade årlig afrad, att besittningsrätten ej kunde från menigheternas sida brytas, utom i det fall att åbon innehade tre års afrad ogulden, samt att rättigheten var i åbons hand ärftlig och förytterlig.[7]

Härjämte uppkom under medeltiden en annan form af ständig besittningsrätt uti det s. k. colonatet. Coloni voro fria bönder och innehade jord under stadgad åborätt mot förpliktelse till bestämda prestationer af personliga tjänster eller varor.[8]

Colonatet hade under medeltiden en oerhördt stor betydelse.

Det var nämligen den form för upplåtelse af nyttjanderätt till

  1. II Forn. B. 50; III: 147.
  2. II Kirk. B. 7 o. IV: 21, 106.
  3. Styffe: Grundregalerna s. 235 not o. Hjelmérus: a. a. s. 54.
  4. B. B. 24 § 4.
  5. Sv. Dipl. n:r 1865.
  6. M. E. L. B. B. 24 o. K. K. L. L. B. B. 29 o.31.
  7. Jmf. ang. möjligheten till försäljning V. G. L. Add. 11 § 11.
  8. E. Brinckmeier: Gloss. Diplomaticum, Wolfenbüttel 1850.