jord, som företrädesvis användes icke allenast på konungarnes utan jämväl på kyrkornas och klostrens egendomar.
Särskildt å kyrkojorden var det af betydelse. Det är bekant, huru kyrkor och kloster genom köp och byten men företrädesvis genom gåfvor och testamenten efter hand kommo i besittning af kanske hälften af all Sveriges jord. För att nu åstadkomma den minsta möjliga rubbning i besittningsförhållandena tillätos de förra innehafvarne eller deras släktingar att emot afrad fortfarande innehafva jorden, lämna den i arf till efterkommande samt t. o. m. sälja densamma, med bifall af kyrkans myndigheter.
Redan på 1200-talet hade sålunda colonatet vunnit betydlig utbredning icke allenast i Sverige utan äfven i Skåne och Halland.[1]
Troligen har det af hierarkien införts från utlandet, men mycket talar för att man med en utomordentlig smidighet förstått anpassa detsamma efter den inhemska landborättens bestämmelser. Jämföra vi t. ex. med hvarandra landskapslagarnas och landslagarnas rättsregler i detta afseende, finna vi en stadig utveckling i riktning mot ett fullständigt utbildadt colonat. Sålunda möjliggjordes landboförhållandets utsträckning i obegränsad tid samt besittningsrättens ärftlighet och transportabilitet. Härjämte är det nogsamt bekant, att landboförhållandet under medeltidens senaste århundrade var nära att öfvergå till en fullständig lifegenskap.
I medeltidshandlingarna göres icke heller någon skillnad på landbor och åbor med stadgad åborätt. De kallades nämligen bådadera för coloni. Så till vida var dock en skillnad emellan colonat och ständig besittningsrätt, att colonatet var af mera prekär natur. Någon försäkran om ständig besittningsrätt vare sig å krono-, kyrko- eller frälsejord torde endast i undantagsfall hafva förekommit.
Ifrån och med nyare tidens början eller, närmare bestämdt, från Gustaf Vasas regering till inemot slutet af 18:de seklet förekom ständig besittningsrätt i ännu mycket större utsträckning. Den var väsentligen af tvåfaldig art, nämligen dels prekär, eller en till möjligheten perpetuell landborätt, dels ock konfirmerad, eller en genom särskilda kungliga bref stadfästad besittningsrätt.
- ↑ G. L. IV: 2, 9; V. G. L. IV: 21 o. 126; Sk. L. V: 4; Dipl. Svec. n:r 115, 120, 121, 725, 103, 184 m. fl.
