Detta är de Stenkilska, Sverkerska och Erikska konungarnes s. k. regering.
Efter hand stadgade sig dock förhållandena. Förbundsstaten icke allenast sammanhölls utan utvecklades. Regenter sådana som Birger Jarl, Magnus Ladulås och Torgils Knutsson främjade enhetsverket genom samfäld lagstiftning, lagskipning och förvaltning.
Men konungamakten, som hittills varit bärare af riksidén, dukade snart under för stormansväldet.
De andliga och världsliga stånden undertryckte den svenska konungamakten och bildade unioner med Norge och Danmark.
Dessa ståndsbildningar voro likväl viktiga förmedlingslänkar i förbundsstatens sammansmältningsarbete.
Först och främst gäller detta om kyrkan och det andliga ståndet: Kyrkan var t. o. m. mera än ett stånd; hon var en stat. Ärkebiskopen härskade öfver kyrkoprovinsen vida mäktigare än konungarne öfver förbundsstaten. Kyrkan hade en fast ordnad administrativ indelning och omfattade alla invånare i lika grad. Kyrkan hade egen lag, egen domsrätt, egen förvaltning. Hon var i besittning af oerhörda jordegendomar och upptog grundskatt af all jord.
Det världsliga ståndet var däremot endast ett stånd, d. v. s. en privilegierad klass. Utgånget från den gamla bördsadeln, bosatt i alla de särskilda landskapen, omgärdadt af kungliga företrädesrätttigheter, och organiseradt till enhet i riksråd och på herredag, utgjorde detsamma en enhetlig öfverbyggnad på förbundsstaten.
Hvarken kyrkan eller adeln verkade likväl direkt för riksenhetens införande. Sveriges kyrka var ju blott en provins i den universella påfvestaten. Och de världsliga stormännen ville själfva vara konungar, hvar i sin landsända. Det var allmogen under ledning af Engelbrekt, Sturarne och slutligen Gustaf Vasa, som aflyftade stormännens ok, upplöste Kalmarunionen och bildade en ny stat. Ur den nästan hundraåriga fejden frambröt slutligen den svenska nationen och det svenska riket.
Härmed är den tredje epoken i den svenska riksbyggnadens historia fulländad. Den fjärde – riksenhetens – den i hvilken vi ännu lefva – tog sin begynnelse. Gränsen emellan de båda epokerna, den medeltida förbundsstaten och den nutida helstaten, är tydligen uppdragen af Gustaf Vasa. Visserligen
