medhann icke ens han i sina dagar få helstaten färdigbildad. Men det som återstod var endast kompletteringsarbeten.
Vid denna punkt göra vi halt. Vi hafva sökt påvisa den svenska samhällsbildningens gång. Utan skarpt markerade skiljelinier, utan tvära öfvergångar, utan yttre störande inflytelser har den ena serien af samhällen följt på den andra, liksom vågorna i en majestätiskt framrullande flod. Vårt folk erbjuder kanske det mest typiska exemplet på helgjuten och organisk samhällsutveckling, som något folk har att påvisa.
KAP. II.
Om ättstaternas jordäganderätt.
»Odlingens hela gång inom Skandinavien är från söder mot norr», sade redan Geijer. Fornforskning och historia bevisa detta till fullo. Förekomsten af grafvar och fornsaker utvisar, att redan stenålderns svenskar utbredt sig från Skåne – hvaraf hela Skandinavien erhållit sitt namn – i öster till Blekinges skär och uppför floderna till Värends bygder, i väster genom Hallands kuststräckor till Västergötlands och Dals slättbygder samt Bohusläns klippor. Därifrån har sedermera en gren dragit in öfver Norge och uppfyllt dess dalar.[1] Under bronsåldern utbredde sig befolkningen öfver Småland och Östergötland, Öland och Gotland samt slätterna kring Mälaren och Hjälmaren. Sparsamma bosättningar förekomma också inom Dalarne och Norrland.[2] Under järnåldern söker sig omsider odlingen väg längs Bottenhafvet och Kvarken.[3] Redan under medeltidens tidigare skede finna vi odlade trakter i Västerbotten; äfven om vidlyftigare kolonisationsföretag förekommo därstädes först under fjortonde seklet.[4]
Hufvudnäringen under stenåldern synes hafva varit fiske, högdjursjakt samt boskapsskötsel. Har åkerbruk förekommit, har det troligen varit s. k. svedjebruk.[5] Stenålderns svenskar
