Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
187

Att odal i och för sig icke betyder gammal egendom, är klart redan däraf, att odal förekommer i de tvenne lagar, som, efter hvad förut är sagdt, icke känna till skillnaden emellan arf och aflingejord. De, som antagit betydelsen gammal jordegendom, hafva nämligen tänkt sig motsättningen emellan gammal och ny egendom beroende på skillnaden emellan arf och aflinge. Schlyter öfversätter ock »alda oþal» med »gammal slägtjord». Men samma slutsats kan ock dragas med stöd af de lagar, som eljest göra en bestämd skillnad på arf och aflinge. Såväl det ena som det andra slaget af jord kunde öfvergå från man till man genom pantsättning. Men nu kallas de gode män, i hvilkas närvaro köp af all jord, utom allmänningsjord, skulle ske, »odal fastar».[1] Pantsatt jord, som ej på bestämd tid inlöstes, sades vara »oþal fæst»[2], d. v. s. blef egendom i pantinnehafvarens hand, vare sig den förut var arf eller aflinge; och på annat ställe uttryckes samma sak sålunda, att de vid pantsättningen närvarande tastarne (»wæþia fastar») vid försummad betalning förvandlades till »odals fastar».[3]

Häraf torde inses, att »odal» omfattade både arf och aflinge.

Men af det föregående kan ock ses, att odal betecknade äganderätt i motsats till pantinnehafvarens besittningsrätt. Härjämte kan ock påvisas, att odal betecknade äganderätt i motsats till en tillfällig nyttjanderätt. Nyodling, som med byamännens tillstånd företagits, blef »fullt fæþerne oc alð oþill», d. v. s. äganderätt. Utan tillstånd upptagen nyodling fick åter endast innehafvas under 3 års nyttjanderätt.[4]

Härjämte kan tilläggas, att skifte af bys tillägor kallas »oþal skifte»,[5] att åverkan å annans jord kallas »oþul brut»<[6] samt att ägare af odal kallas »odalbonde».

Motsatsen till odaljord var allmänningsjord. Den köptes och såldes med »vin ok vitne», som lösöre.

Men af odal härledes verbet »oðlast» (odla), som Ihre öfversätter med »acqvirere» och Fritzner med »komma i besittning af något som sin egendom».

  1. V. G. L. II JB 1; U. L, JB 9: 2.
  2. Ö. G. L. Egn. S. 16.
  3. V. M. L. II JB 10 pr.
  4. V. M. L. I B. B. 10; II B. B. 21.
  5. V. G. L. I JB 14.
  6. Ö. G. L. B. B. 29.