allmänningen, rätt att därpå »ryþia undir rughi ok rowm», men endast för en tid »af þreia halma».
Och likasom privat äganderätt förvärfvades genom tre års häfd, så kunde den ock förloras genom tre års ödesmål.
Sålunda stadgar Helsingelagen:[1] »Fara mæn i allmænnung . ok far affrökis tak[2] þere vm þry aar . þa hafwi þæn siþæn sum taki wil». Och Västgötalagen säger,[3] att om kvarnställe ligger öde, »þrea vettær allær þrim vættrum længer», får den intaga som vill.
Af det anförda följer emellertid, att endast kultiverad jord kunde vara föremål för äganderätt.
Till samma resultat komma vi, om vi undersöka sättet för jordbruksfastigheters mätande och bestämmande under medeltiden.
Uppkomsten af privat jordäganderätt anslöt sig till de s. k. stora familjerna, som efter hvad förut är visadt utgjorde ättstatens privaträttsliga enheter.
Sedan fasta bosättningar kommit i bruk, blef tomten den stora familjens första enskilda egendom jämte de vid tomterna belägna graffälten. Byggande af hus och grafvar gaf upphof till den första jordäganderätten. Sedan till och med fasta bosättningar blifvit vanliga, torde nämligen den tomten omgifvande marken till en början varit och brukats såsom allmänning för jakt, fiske, boskapsskötsel och svedjande. Efter hand som ett stadigt åkerbruk vann insteg, utbredde sig dock den enskilda jordäganderätten till de tomten omgifvande åkerfälten och röjda ängarna.[4]
Den stora familjens jordegendom kallades till en början torp och sedan by.
Att dessa begrepp ursprungligen haft samma innebörd, kan man å ena sidan se dels däraf, att ett stort antal byars eller gårdars namn sluta på »torp», »rup» eller »arp», utan att kunna härledas från torp i dess senare betydelse,[5] dels ock däraf, att Gotlandslagen använder »haimþorp» som beteckning för gård i allmänhet,[6]
