samt å andra sidan däraf att by ännu på landskapslagarnas tid kunde vara en enda bruksenhet samt ägas af en enda person.[1]
Sedermera kom torp att betyda nybygge på bys mark och blef alltså motsättning till by,[2] likasom »afgärda by» till »höga by».[3]
Under tidens lopp undergingo emellertid de stora familjerna en tvåfaldig utveckling. Å ena sidan utträngdes de underordnade familjerna antingen på det sätt, att dessa grundlade egna nybyggen, eller därigenom, att en familjefader dref sina söner, utom en, i viking eller köpmannafärder. I ena som andra fallet blef den förra familjens jordegendom en enda bruksenhet. På detta sätt uppkommo större gårdar och jordagods – upphofvet till bland annat senare tiders säterier.
Men å andra sidan fortforo väl den stora familjens alla medlemmar att kvarbo på egendomen, men skiftade densamma på de särskilda individuella familjerna. På detta sätt uppkommo byar i detta ords nuvarande betydelse, d. v. s. en helhet af flera bruksenheter.
Till följd häraf kännetecknas byarna af släktgemenskap. Bydelägare kallas i Östgötalagen »skiftesbröder»;[4] och att broder kunde skifta by med broder är af tvenne Svealagar omtaladt.[5]
Nu dör bonde, heter det, barn lefver efter, en arfvinge kommer till tinget, äskar ljud och säger: »Jag har ärft min fader, och jag vill själf råda öfver mitt arf». Då svarar hans broder: »Vi ägde en fader, som väl förvaltade vår egendom, och som kunde både afla och gömma, och är det vårt råd, att vi gemensamt afla och gömma, ty bäst är att hafva bröders bo gemensamt.» – »Nej, säger den andre, jag vill skifta vårt arf och råda öfver min lott.» Då gifves honom vitsord till laga skifte. Äga de ej i flera byar än en, då tage yngste brodern sin lott längst i söder och sedan hvar och en efter sin ålder och den äldste fjärmast, d. v. s. längst i norr.
Genom skifte af den stora familjen uti individuella familjer uppkom det äldsta af våra lagar omtalade skiftessättet – det s. k. hamarskiftet.
