Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
16

hafva alltså varit ett nomadfolk. Samhällsformen har varit det personliga ättsamhället i dess renaste gestalt. Under bronsåldern vinner åkerbruket efter hand en hög utveckling. Såsom hufvudnäring täflar det framgångsrikt med boskapsskötseln. Pyteas från Massilia (omkr. 300 f. Kr.) berättar, att invånarne i Tule idkade åkerbruk och uttröskade säden i lador.[1] Och Pomponius Mela (40 e. Kr.) skref, att Skandinavien var fruktbarast af alla öar i Östersjön.[2] Om boskapsskötselns höga ståndpunkt vittnar däremot Adam från Bremen, då han påstår att den öfverträffade alla andra länders.

Med åkerbrukets allmännare utveckling öfvergick folket från nomadiserande till bofast. Äfven nu bibehöll sig länge ättstaten såsom den enda samhällsformen. Under seklernas lopp öfvergick dock ätten såsom stat till en territorial-stat. Äfven denna utveckling gick naturligen från söder till norr. I de nordligare landsändarna, såsom senast odlade, spåra vi lättast de ursprungligara förhållandena.

Under våra förfäders nomad-period torde man ej kunna ifrågasätta tillvaron af någon äganderätt till jord. Landet användes för jakt, fiske, mulbete, slåtter och upphuggning af sveder såsom ett fritt land – en res nullius. Hvarje familj och ätt brukade jorden efter eget skön, där det föreföll bekvämast. En viss häfd vid brukningen af vissa jordområden kunde väl uppkomma, men detta endast förmedlade öfvergången till uppkomsten af en verklig äganderätt.

Först under åkerbruksperioden uppkom en jordäganderätt. Den föranleddes närmast af fast bosättning och jordens odling.

Inom ättstaten finna vi tvenne arter af jordäganderätt: publik och privat. Subjekt för den förra var ättstaten; för den senare familjen. Objekt för den förra var okultiverad jord, för den senare kultiverad. Bägge tillsammans falla under begreppet ättstatens öfveräganderätt.

Grunden för den senare var utan tvifvel en ockupation af en res nullius. Hvarje ättsamhälle tillägnade sig ursprungligen af det lediga landet ett visst mer eller mindre bestämdt jordområde – en dal, en slätt o. s. v. – i och för fast bosättning. Härom erinra några i behåll varande odlingssagor.

  1. Montelius: a. a., s. 2.
  2. Agardh: a. a., s. 61.