Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
18

antagande. Då vi sålunda i det följande tala om ätt, förstå vi därmed ätten såsom korporation, och då ättens ställning till ättjorden var enligt medeltidslagarna väsentligen densamma som släktens till släktjorden, kunna vi under begreppet ätt (såsom privaträttslig korporation) jämväl inbegripa begreppet släkt.

Hela ättemännens sammanlagda jordområde, vare sig det å. en viss tid var tillkommet genom ursprungliga eller härledda laga fång, var ännu under medeltidens tidigare skede af samma rättsliga beskaffenhet. All ättemännen tillhörig jord var ättejord eller, såsom den vanligen kallas, arfvejord.

Någon skillnad emellan arf och aflinge hade icke ännu uppkommit.[1] Denna ståndpunkt intaga såväl Gotlandslagen som den äldre Västmannalagen. Ingendera gör, så vidt vi kunnat finna, någon skillnad på arf och aflinge. Den förra lagen talar om »aign», den senare om »iorþ».[2]

När sedermera ätten allt mer och mer sönderföll, uppkom jord af en annan rättslig kategori, den s. k. aflingejorden. Öfver densamma hade ägaren fri förfoganderätt, den kunde bortgifvas samt säljas utan uppbud till hvem som helst och för hvilket pris som helst.[3] Aflingejorden behandlades likasom lösören.[4]

Aflingejorden var sådan jord, som en ätt- eller släktmedlem förvärfvat från annan ätt eller släkt.[5] Jord, som genom köp eller annat laga fång förvärfvats inom samma ätt eller släkt, var däremot fortfarande ätt- eller släktjord. Därigenom hvarken förökades eller förminskades ättens eller släktens jordegendom.

  1. Af annan mening Nordström a. a. II s. 129, förf. till art. »Om Arfvejord» i Schmidts Jur. Ark. Band VII § 4, samt Stjernhöök: »De jure Sveon. et Got. vet.» s. 239.
    Botin: Svenska hemman och jordegods II s. 67, anser däremot, att skillnaden emellan arf och aflinge icke är ursprunglig. Den isländska Grágás gör icke heller någon skillnad på arf och aflinge (Olivecrona: a. a. s. 172 not 1).
  2. Äldre V. M. L. B. B. 10 § 1 talar visserligen om »fult fæþerni oc alð oþill», men sådan jord motsättes icke aflinge utan jord under tillfällig besittningsrätt.
  3. K. K. L. L. J.B. 9 § 1; M. E. L. L. Eg. B. II; U. L. J.B. II § 4; V. M. L. II J.B. 2 § 3; S. M. L. J.B. 2 § 3.
  4. Norska lagar säga detta uttryckligen (Nordström a. a. II s. 140) 211,. sätter »köpejord» och bolfä gentemot arfvejord. Se t. ex. I: 21, 23, 24.
  5. Jmf. V. G. L. II J.B. 46. Se ock Stjernhöök a. a. s. 240.