Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

Vid tvist om jord var arf eller aflinge, var presumtionen för den, som ville bevisa, att jorden var ätt- eller släktjord.[1]

En alldeles säregen ställning intager Östgötalagen. Enligt densamma berodde den fria dispositionen af viss jord på jordens storlek och beskaffenhet. Jord, som var mindre än en sjettedel af en attung »i bygdum by» eller tre markland i »humpar och hapar», var ägaren icke skyldig att hembjuda ättemännen.[2]

Sedan nyförvärfvad jord gått i arf, förvandlades densamma till ätt- eller släktjord.[3] Härigenom förändrades alltså storleken af ätternas eller släkternas jordområden.

Såsom allmän regel för hela medeltidsrätten kan man därför säga, att, med undantag af aflingejorden, var all annan jord i enskilda personers ägo ätt- eller släktjord. Denna jord bibehölls inom ätten eller släkten såsom ett fast underlag för dess makt och öfvergick i regel från den ena generationen till den andra genom arf.

Vid arfssuccession inom samma ätt eller släkt var det troligen nog, för att gifva jord karaktär af ätt- eller släktjord, att den gått i arf en gång.[4] Sedan emellertid kvinna erhållit arfsrätt, kunde jord gå i arf emellan olika ätter eller släkter. För att nu förebygga allt för stora förändringar uti ätternas eller släkternas inbördes maktställning, sökte man försvåra i fråga varande arfstäkt i ändamål att så vidt möjligt bibehålla arfvekvinnas jord vid hennes ursprungliga ätt eller släkt. Sålunda fordras, att ätt- eller släktjord skall gå i arf från arfvekvinna till minst tre af hennes bröstarfvingar efter hvarandra, för att densamma för beständigt skall tillhöra den ätt eller släkt, med hvilken ifrågavarande kvinna blifvit genom äktenskap förenad. Skulle däremot jorden från den första eller andra af hennes bröstarfvingar gå i bak- eller sidoarf, återföll jorden till hennes fäderneätt eller fädernesläkt.[5] Innan alltså arfvekvinnas jord gått i arf på hennes bröstarfvingar tre gånger, var den ett dominium pendens emellan två ätter eller släkter.

  1. Sk. L. I: 25.
  2. Ö. G. L. Egn. S. 3 § 2.
  3. Jämf. Ö. G. L. Egn. S. 6; V. G. L. I J.B. 3 § 4.
  4. Nordström: a. a. II s. 141.
    Olivecrona: a. a. s. 218.
  5. G. L. I: 20 § 2; S. M. L. Ä.B. 2 § 1; Jmf Schmidts Jur. Ark. VII s. 178 not 1. Nyere Landsloven (Odelslösningsbolk k. 2) o. äldre Gulatingsloven k. 275 (Keyser och Munch).