Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25

Nu om skifte.

Om verkligt skifte ägde rum, så att båda parterna gåfvo hvarandra lika vederlag i jord – »fullt gen fullo, ok likt gen liku» – förminskades därigenom icke ättjorden, vare sig skiftet skedde med ättemän eller utanmän. Skifte kunde likväl i så måtto medföra fara för ättjordens förminskning, att man medelst ett formellt skifte, som dock i verkligheten helt eller delvis var ett köp, kunde kringgå de regler, som för ättjordens bibehållande voro gifna. Till förekommande häraf torde den enskilde ursprungligen varit pliktig att genom uppbud underrätta ättemännen om alla påtänkta skiften.[1] Senare synes man likväl icke hafva hållit så strängt på uppbudskyldigheten i detta fall. Ättemännen torde endast hafva gjort gällande en lösningsrätt, för den händelse en ätteman genom blandadt köp och skifte afhändt sig mera jord, än han fått i vederlag.[2]

Med köp och skifte har pantsättning den största likhet. Pantsättning var t. o. m. ursprungligen ett köp med rätt till återköp. »Umfärd» skulle anställas likasom vid köp, och »oþal fastar» skulle närvara.[3] De fastar, som närvoro vid återköpet, kallas »återköpsfastar».[4] Och panttagaren kallas t. o. m. »cöpman.»[5] En enkel följd häraf var, att uppbud om tillärnad pantsättning skulle ske.[6]

Ättemännen hade lika väl som gäldenären rätt att inom utsättningstiden återlösa jorden. Någon särskild lösningsfrist för ättemän fanns således ej, lika litet som någon pantinnehafvarens uppbudsskyldighet.[7] Hade lösningstiden utlupit, utan att gäldenären eller hans ättemän återköpt jorden, tillföll den utan vidare pantinnehafvaren. Jorden sades vara »förstånden» eller »odalfäst». Sedermera erhöllo ättemännen lösningsfrist efter betalningsdagen och efter uppbud af pantinnehafvaren.[8]

Flätföring var namnet på medeltidens »skötslokontrakt».

  1. ↑ G. L. I: 28 § 2 o. S. M. L. JB 5 § 1.
  2. ↑ V. G. L. II Add. 11 § 11: V. G. L. III: 135; U. L. JB 8; S. M. L. JB 12 § 4: V. M. L. I B. B. 6; II JB 3 pr. M. E. L. L. Egn. B. 23.
  3. ↑ G. L. I: 28 § 1; V. G. L. I JB 6 pr. II JB 14.
  4. ↑ U. L. JB 9; S. M. L. JB 7.
  5. ↑ S. M. L. JB 9.
  6. ↑ Ö. G. L. Egn. S. 16 § 1; G. L. I: 28 § 1 jemfördt med 28 pr.
  7. ↑ U. L. JB 9; V. M. L. I B. B. 14 o. II JB 10.
  8. ↑ M. E. L. L. Egn. B. 7. S. M. L. JB 9.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Om_svensk_jordäganderätt.djvu/30&oldid=491453”