Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
36

konung uppdragit gränsen emellan de båda rikena, bestämdes Dalarnes västra gräns, likasom efterhand såväl Västmanlands som Dalarnes rågångar blifvit någorlunda bestämda i förhållande till angränsande landskap.

Ursprungligen var Västmanlands allmänning endast en, likasom ock Dalarnes.

De båda Västmannalagarna, den äldre och den yngre, visa utvecklingens gång.

På dessa lagars tid torde i regeln endast den »innan wærn» varande odlade jorden (åker och äng) hafva varit föremål för privat äganderätt. Alla de jordägare, som hade jord inom samma hägnad, kallades ett »värnalag». Men inom hägnad lades vanligen endast åker och äng. Betesmark och skog låg till sambruk.[1] Undantagsvis kunde väl både vatten och skog vara under fullständig äganderätt, men då måste de förut hafva skiftats.[2]

All den utanför värnalaget liggande marken var i regel att anse såsom allmänning.

I den äldre lagen förekommer icke detta namn. Men saken förefanns i allt fall.

Det stadgande, som förutsätter en allmänning, lyder sålunda: »gior man wp gierþis vtan wærn, ær awisning til, hawi fori fult fæþerni oc alð oþill och han ryþir geen ruþu oc brötir geen brutu, skipta þa bætra oc sæmbra»,[3] d. v. s. gör man nyodling utom hägnad, hafve man det till full ägo, om man kan gifva byamännen anvisning på lika goda odlingslägenheter, hvilken anvisning i fall af behof skulle utrönas genom skifte. Häraf framgår, dels att marken utanför värnalaget icke var en res nullius, ty i så fall skulle nyodlaren hafva haft intagan ovillkorligt, dels att samma mark var allmänning, alldenstund hela värnalaget hade eventuell rätt att där få lika goda odlingslägenheter, dels ock att rätten till intäkt var beroende på det villkoret, att det fanns lediga odlingslägenheter i tillräcklig myckenhet.

Härvid må emellertid erinras, att då landet ännu vid

unionstidens början endast var bebygdt vid Mälaren och de större

  1. V. M. L. Il B. B, 17 § 5. Jämf. V. M. L. I B. B. 39: »takir man in fæ manz i akrum ella i ængium» samt 10, 22, o. 40 pr. jämte §§ 1, 2 o. 4. Se ock V. M. L. II B. B. 5, 6, 8, 9, 12 o. 13.
  2. V. M. L. I B. B. 43; II B. B. 14 § 11 o. 16 § 2;jmf. ock U. L. B. B. 9 § 2.
  3. V. M. L. I B. B. 10 § 1.