byamark gällde äfven nu den gamla rättsregeln, att tillgång på jämngoda odlingslägenheter skulle finnas äfven för öfriga delägare i samfälligheten.[1]
Hvad beträffar rätten att tillgodogöra sig vatten, torde den vid äldre lagens tillkomst hafva varit alldeles fri. Hvar och en synes hafva haft frihet att bygga dammar och vattenverk samt idka fiske. De enda bestämmelser lagen härom innehåller äro förbud att vid vattnets tillgodogörande för fiske eller vattenbyggnad så förfara, att annan skulle lida intrång uti sin lika goda rätt.[2]
På den yngre lagens ståndpunkt kunde däremot vatten komma under enskild äganderätt i den mån mark i allmänhet kom under privat rätt. Vatten å allmänningen var naturligtvis en allmänningsrätt. Men till vattenallmänningen hörde dessutom »aldra manna leþ» samt »bata leþ». Den förra skulle vara 12 alnar bred, den senare 6 alnar. Vattenbyggnad i dylik led var förbjuden vid bot af 3 marker.[3]
Uppland är Svitiods äldsta bygd. Under medeltiden bestod det af tre folkland. För dem alla gällde dock en gemensam lag.
I fråga om jordäganderätten företer Upplandslagen den allra största likhet med den yngre Västmannalagen. Hvarje folklands jordområde bestod af två väsentligen olika slag af jord: åker och äng inom hägnad samt allmänning.
»Värnalaget» hade samma omfattning och betydelse som i Västmanland och Dalarne.[4] Allmänningen omfattade allt, som låg utanför byarnas odlade jord.[5]
Detta senare synes af stadgandet i Wiþ. B. 20, där det heter: »liggær almænningær byæ meellum. ællr bolstaþæ. ær ra ok rör til. wæri þæt wærit hawar. ær æi ra ok rör til. þa taki hwar by hallfwan almænning». Vare sig rå och rör fanns eller icke emellan byar och bolstäder, som här således måste betyda endast odlad jord, kallades alltså den mellanliggande ouppodlade jorden allmänning.
Den del af allmänningen, som låg närmast byarna, fördelades dock efter hand på desamma. Allmänningsdel, som låg
